Jag har fortsatt att följa svenska Bachelor 2018, trots att jag är helt införstådd med konceptet, att det är ett iskallt spel för galleriet med ointelligenta människor och deras sköra känsloliv som lyckligt ovetande insats.

Det skulle vara så lätt för mig att ryckas med, att skriva om deltagare som ser ut EXAKT som Homer Simpson skulle göra med lite läppinjektioner och lösögonfransar, raljera över dramatjejen med kärringsnipig mun och sådan där tröttsam kaxighet som blixtsnabbt förbyts i tårar inför minsta motgång, dra hela visan om vilken jävla LOSER den utvalde drömprinsen framstår som, men det tänker jag inte göra i just det här inlägget.

Jag vill skriva något om produktionen bakom bimbovåpen och spåniga killen.

Männen och kvinnorna som räknar pengar, smygfilmar de mest ångestladdade tårar, zoomar in på billigt naket kött vid solig pool och brutalt ytliga avvisningar.

De profiterar på kvinnor (jag skrev nästan ”unga” kvinnor, men ingen av damerna i det här programmet är tillräckligt ung för att åldern ska ursäkta deras världsfrånvända självupptagenhet, brist på ambitioner och ovärdiga köande till och kivande om, samsande om, en skäggfjant utan moral) som saknar drivkraft och riktning i sina liv, som opererat och svultit sig sönder och samman, saknar självkänsla, mål och mening.
De driver hejdlöst med de dumma tjejernas naiva tro på att en kille med mjuka läppar ska rädda dem undan den innehållslösa misär de lever i, och tvingar dem att konkurrera, tävla, bitchfighta om och dela på uppmärksamheten från en minst lika korkad kille, fnissar och gnuggar händerna när det blir som allra mest geggigt sorgligt.

Jag skriver om dem, för att jag tycker att de är långt sämre människor än mig, som bara tittar på eländet, och bara lite bättre än skanksen och den hybrisstinna haremägaren framför kameran.

Jag tänker att det finns inte två, utan fyra olika sorters människor i världen.

Det finns de som vänder bort huvudet för att slippa se när de passerar en olycksplats, och de som stannar för att hjälpa till, rädda larma släcka.
Och det finns de som alltid är mitt i olyckan, vad den än gäller, ständiga offer, och det finns de som stannar och fotar, filmar, delar.

Jag brukar spontant vara en räddare.

Oräkneliga bimbos (av båda könen) har gråtit ut på mina axlar genom åren, och jag har desperat försökt tala förstånd med vänner vars dåliga självförtroende eller ointelligens har lett till promiskuösitet eller destruktiva relationer.

Jag kan inte rädda våpen på teveskärmen (och BEVARE MIG VÄL för att ha någon av dem ens i yttre bekantskapskretsen), och blir således en åskådare.
Jag äter mina popcorn med smörsmak framför tragedin i alldeles för många akter, ser de snart medelålders kvinnorna och mannen (eller alltså, den empatiskt omogna gossen, pojken) fälla mitt förtroende för mänskligheten 2018 ned i leran som en lösögonfrans rasar under en rosceremoni.

Och produktionen bakom, de filmar olyckan, frågar sensationslystet de utsatta hur det känns, skrattar elakt åt de avklädda, oskyddade, jämförda, bedömda, ratade.

Egentligen är vi lika jävliga allihop, men jag intalar mig att jag i alla fall lär mig något av upplevelsen, om inte annat så något om absurditet, om skönhetsideal gone wrong och om att en del människor aldrig blir äldre än fjorton i huvudet.
Och jag sörjer det, så klart.
Är inte lika empatilös som TV4-producenterna.

En kvinnoföraktande man i uniform.