Jag har hört eller läst någonstans att det viktigaste ”when it comes to judging character is knowing yourself” och eftersom jag dömer och fördömer en hel del när jag skriver textade jag nyligen ett större experiment med enbart info om mig själv på ett stort antal sidor.

Behövde lite hjälp inför det självupptagna projektet, så jag skickade ett meddelande till åtta av varandra oberoende personer (fyra män och fyra kvinnor) som jag har umgåtts med i olika perioder av livet men numera bara har sporadisk kontakt med.


Jag bad dem om specifika minnesbilder av mig, om deras allmänna uppfattning av min personlighet.
Fick flera anmärkningsvärda svar, och alla var alldeles för snälla, som om de inte insåg behovet för en tokig författare att komma ned på jorden någon gång ibland.

Gillade dock det här bäst:

Sådant där gjorde jag i min ungdom, liksom.
Tog upp kampen för det sunda förnuftet när andra fjantade runt med sina pojkvänner, provade varandras läppglans och trippade till gymmet i likadana tights.
(Själv har jag dock ett långt tydligare minne av en absurd diskussion med Tiina Rosenberg i en lika absurd universitetskurs i vilken det påstods att barnböcker var uttryck för sexuella fantasier -en särskilt ingående teori TOTALFÖRSTÖRDE Anne på Grönkulla FÖR ALLTID för mig- och under vilken en av mina ”klasskompisar” menade att jag inte borde få läsa den kursen, inte var välkommen, och fick medhåll av alla andra närvarande, som hade exakt likadana kläder och exakt likadana perverterade åsikter som hon, förlåt hen. Det var galet. Men jag höll ändå inte ut så länge innan hennarna fick sin vilja fram. Jag gick till studievägledaren och klagade, sparade inte på kritiken inför den ovetenskapliga hysteri som fick ta plats på universitetet, fick byta kurs trots att det var mitt i terminen, pluggade ikapp de nya, mycket snällare eller bara mer normala klasskompisarna i en alldeles vanlig kurs och never looked back. Sådant kan man faktiskt skriva romaner om, post överlevandet.)

En kvinna i urvalsgruppen använde ordet ”gogetter” för att beskriva mig och skrev (bland en del annat som tyvärr inte kan screenshotdelas due to pakter mellan kvinnor) att hon har ett tydligt minne av att jag ”alltid hade sneakers” och brukade hoppa ned för trappor med flera steg i taget, ”till och med glida på ledstången ibland”.
Och jag antar att jag borde skratta lite överseende åt den tjugofemåriga, barnsliga versionen av mig, men den brutala sanningen som jag alltså jagar, försöker komma på spåren i den aktuella texten, är att jag fortfarande forcerar trappor på det sättet. (Även om jag aldrig får upp riktigt lika hög hastighet som på det rutschvänliga räcket i huset på Sysslomansgatan där jag bodde på sjunde våningen.)
Det är kanske precis som de mest orakade av feministerna alltid har sagt: att jag inte är riktigt klok, att alla andra i hela världen vet att jag är dum i huvudet.

Vi får väl se, vad texten landar i.
Är inte helt klar ännu, och försöker tänka på det där som Ulf Lundell sa i en intervju en gång, att det är först när man tycker att det som man skriver är riktigt jobbigt och obehagligt att skriva om, som man är en riktigt bra text på spåren.