Igår när jag gnällde lite om skrivkriser i allmänhet och mitt eget inbillat känsliga väsen i synnerhet för en kamrat sa hen att jag säkert kan gissa hur många arbetarförfattare som aldrig blev något på grund av just sådant trams, och tillade ”du måste väl för helvete visa lite stamina och inte vika ned dig hela tiden”.
DET nådde fram till mig i all min självupptagenhet.
Om det är något som är en så stor och självklar del av min personlighet, identitet, att det aldrig ens behöver nämnas, än mindre framhållas, är det min förmåga att bära, hålla ut och kämpa på, inte ge upp inför ett motstånd.
Ändå händer det att jag slänger ifrån mig texter med en barnslig ”jag skiter i det här”-mentalitet för att det känns lite jobbigt.
DET är dåligt.
Långt sämre än någon kombination av ord jag någonsin har producerat.
Jag måste för helvete visa lite stamina.
Som när jag var en usel häcksprinter, enligt alla experter i omgivningen bättre lämpad för längre distanser, men ändå knep silver i länsmästerskapen med hjälp av timme efter timme av slit med fysträning och teknik, varje morgon, varje lunchrast och varannan kväll (när jag inte jobbade).
Eller som när jag bestämde mig för att bli flygvärdinna i stället för näthatad journalist och inget av de större, ansedda flygbolagen hade utrymme för att anställa mig och jag gnetade på en dödstråkig SAAB340, bet mig i läppen i nästan ett helt år tills jag fick tillfälle att rädda mig till en danskregistrerad Boeing.
Eller som när…
Alltså det finns väldigt många exempel, och den här cringetexten jag håller på med just nu ska bli ännu ett i raden.

Andersson. Stamina.