Jag tror, utifrån vad jag har läst i ämnet, att jag är vad som brukar benämnas som en introvert person.

Trots att jag uppskattar att umgås med andra människor i viss utsträckning och alltid har haft jobb som innebär många sociala kontakter trivs jag allra bäst när jag får vara ifred med mina egna tankar, och av de få saker som förmår stressa mig står påträngande människor utan integritet högst upp på listan (tillsammans med baciller och risken för krig och terrorism).

Det personlighetsdraget var betydligt mer framträdande när jag var yngre, inte minst när jag var en student som ägnade helgerna åt att ströva mil efter mil på norrländska isar i stället för att stångas i barer och korridorkök med andra ungdjur, men fortfarande drar jag mig gärna undan ett par timmar om dagen, ibland betydligt längre perioder, för att i lugn och ro kontemplera över omvärldens allmänna tillstånd.

Möjligen är mitt skrivande en stor bov i dramat, eftersom produktionen av skönlitterära texter kräver viss avskildhet, och mina närmaste har inte bara vant sig vid och accepterat mitt behov av solitude, utan till min stora glädje också börjat uppmuntra det, förstår att min ”egentid” är värdefull och i det närmaste livsviktig för mig.

Min sambo till exempel, han gav mig ett par sådana här lurar i julklapp, som är ”brusreducerande” och kan stänga ute irrelevant surr från omvärlden med ett enda knapptryck.
Ljuvligt, särskilt om man har tinnitus.