Träffade en vän för lång promenad och tillhörande samtal om allvarliga och lättsamma ting idag, och mitt i vår milavandring (efter jobbprat, lite familjecatchup och politik, pre shoppingtaktiksnack och juicy skvaller) pausade vi vid Ulriksdals slottsträdgård för att kolla tulpaner och äta lunch.

Och VEM FÅR JAG SYN PÅ bland pelargoner och vegetariska rätter om inte författaren till den fantastiska boken om Ingmar Bergman som jag nyligen läste?!

Och jag är från arbetarklass i tätort på landet, har ingen hyfs och fason för hur man för sig på ett städat sätt med rätt etikett, bara ett brinnande engagemang i att tala om för folk när de gör något jävligt bra, så jag älgade fram i trängseln (det är en populär lunchbuffé de håller sig med i ett av växthusen), och sa ”förlåt, är du Anita Haglöf?”

Och sedan sa jag tack för den fina läsupplevelsen, det var en underbar bok du skrev, och avlägsnade mig.

Känner mig mycket starstruck och mycket nöjd med att ha fått framföra min beundran till en sådan där person som både kan skriva så att det känns under skinnet på läsaren, och (vilket förmodligen är själva förutsättningen för det där skrivandet) se människor och deras leverne på ett lite tydligare, mer mångbottnat, sätt än folk i allmänhet förmår.

Och maten var god. (Jag åt från barnmenyn. Är inget stort fan av kikärtsröror och grässtrån i ättika.)