Har min tröja från Stockholms universitet på mig idag, och känner stolthet över åren jag tillbringade där i ett spretigt utbildningsprogram jag själv snickrade ihop utifrån mina intresseområden (och vid ett tillfälle, när jag läste en SJUKT UNDERLIG KURS under sommarterminen, med tanke på att jag inte vill dö nyfiken).
Det är verkligen ett privilegium att högskole- och universitetsstudier är kostnadsfria i Sverige, och jag uppmuntrar alla unga människor jag träffar att utveckla sin kompetens med en kurs eller två, även om de inte har siktet inställt på att bli ingenjörer eller veterinärer.
Jag arbetade på en arbetsplats en kortare tid när jag var yngre, där det fanns en absurt maktkåt och osympatisk chef som skrävlade om sin brist på bildning, alltid sa i alla sammanhang att han föredrog att ha ”anställda och affärspartners utan eftergymnasial utbildning, för att studier hämmar det fria tänkandet”.
Jävla idiot.
Imbecilla idiot. Inkompetenta idiot. Smaklösa idiot. Infama idiot. Ohemult ohyfsade idiot.
Utökar sitt ordförråd, gör man på universitet. Och så lär man sig att skilja skitsnack från fakta.
Jag är glad att jag har pluggat in flera hundra universitetspoäng i min arma skalle, så att jag kan tänka både fritt och klart, slipper bry mig om en idiot i ordets rätta bemärkelse.

(Mina favoritkurser på just SU var Politisk filosofi och Global etik, två kurser som verkligen stimulerade mina världsförbättrarambitioner, stärkte mig i min socialistiska övertygelse och mitt rättvisepatos.)