Jag och min sambo har nitton middagsgäster ikväll, och således två femkiloskalkoner på tining.

Mitt personliga mål är att alla ska äta som om det inte fanns en morgondag, ta tabberas på allt, inklusive de två långpannor extratjock chokladkaka jag förfärdigade under natten.

Och att det ska bli en trevlig kväll som tjänar som påminnelse om den fred man kan hålla på sina kvadratmeter bland människor man gillar, oavsett hur det ser ut i resten av världen.

Det slog mig när jag pysslade med bordsplaceringen (jag vet, det är lite pretentiöst och småborgerligt, särskilt när man föredrar middagar med armbågar på bordet och högljudda samtal kors och tvärs mellan alla närvarande, men jag tycker ändå att det är lite trevligt) att två av gästerna heter Per och Marie, som i Eldkvarnsången.