Möjligen är det mitt småländska ursprung som ligger till grund för det, men jag älskar verkligen alla former av potatis. (Vanlig, alltså. Sötpotatis finner jag allmänt överskattad.)

Igår lagade min sambo, eller fästman, som det ju heter, numera, en jättegod potatissoppa till mig medan jag låg i soffan och hann ikapp i mejlboxen som fått stryka på foten under några dagar av prioriteringsskäl, och idag åt jag resterna av den till lunch när telefonen ringde och jag fick en förfrågan som jag bad att få tänka över några dagar.

Tänker på den, i skrivande stund, på hur det vore att börja om, med något helt nytt.
(Jag menar, allting har sin tid och så där, och för DIG kanske det inte spelar någon roll vad jag skriver för titel på visitkortet, men för mig… Jag har förresten börjat använda orden ”det säger jag inte” med exakt samma, orubbligt neutrala tonfall som polisen i länkade klippet ovan ganska ofta på sista tiden, och noterar med stigande förvåning att det funkar så väldigt väldigt bra i många situationer, särskilt när det snackas texter, pengar och andra jobbrelaterade grejor.)