Jag slog på Malin P Giolitos Störst av allt medan jag låg som en ostbåge i soffan och jobbade mig ned till 0 olästa och 0 obesvarade mejl i inkorgen (boxchecking, som Michelle Obama skulle ha sagt), och hade bara som avsikt att slänga ett öga på den för att inte stå helt utanför vad som händer i populärkulturvärlden, men HELVETE vad bra hela serien var!

Sträckkollade samtliga avsnitt, och var verkligen imponerad av Hanna Ardéhn (som vi alla känner igen från 30 grader i februari).

Varje panikattack, varje skiftning i huvudkaraktärens blick på världen så trovärdig att den kändes ända in under skinnet, liksom de vuxna skådespelarnas nervösa darr inför fenomenet Mer Pengar som de till varje pris vill hålla sig väl med, få tillåtelse att vistas i trakten av.

Och jag tänkte på det där som Erik Fernström sa i en Värvetintervju en gång, att ”överklassen är kall”.

Jag har träffat en del representanter för genuin överklass, av gamla-pengar-sorten, genom åren, och om det är något som jag tycker att de har gemensamt är det just kylan, avståndet till allt av verkligt värde.

Jag har blivit anklagad för att både i text- och debattsammanhang ”kokettera med min arbetarklassbakgrund” som väl i ärlighetens namn i det närmaste är att betrakta som en medelklassuppväxt (villa i småstad, märkesjeans, oklanderligt hel och ren tillvaro och både fjällsemester och utlandsresa varje år, privilegiet av kärnfamilj och goda utbildningsmöjligheter, ständig tillgång till böcker och kultur), men det är verkligen något jag är stolt över, gärna framhåller som en kvalitetsstämpel på min hederlighet.

Jag vet värdet av att hålla ihop och hjälpas åt jag, fattar grejen med den inneboende kraften i olikheter, mångfald.

Överklassen är homogent sval, flyter ovanpå allting som en trög olja som geggar fast varje försök till förändring, förbättring i samhället.

De plågar sina barn genom att hålla pengar, status och makt högre än hälsan, välmåendet och glädjen, plågar andra människor med sin överlägsenhet och sitt nätverkande (som vid flera tillfällen effektivt har hindrat en välutbildad och hårt arbetande, kompetent Andersson från framgång), tar plats och skuffar undan.

Och ja, klassföraktet, i alla fall mitt, växer av fiktion som Malin Persson Giolitos (eller pappans volymer, för den delen, författare tenderar ofta att få författande avkommor), precis som jag läste att en kvällstidningsskribent konstaterade nyligen, men det är just för att jag har sett förlagan, live, IRL.
Lidingökillar med hög röst och mycket framtänder, söta dito flickor som är all talk och långa blanka hårmanar.

De kommer alltid att reta mig, störa mig, även om jag naturligtvis kan tycka synd om dem som inte har växt upp med samma moral och livsglädje omkring sig som jag.