Fortsätter min vandring bland böcker jag gillade att läsa i min sköra ungdom, och i förra veckan kom turen till Gunnel Lindes ”Du har inte en chans – ta den!”
Mitt minne av den hade bleknat, bestod mest av en serie udda namn (VEM, ens på 70-talet, skulle döpa sin unge till Morag i Sverige?) och en kvardröjande bismak av något underligt, svårbegripligt, nästan surrealistiskt.
När jag nu läste om tonårsromanen som trettiofyraåring (tjugotvå år efter att jag hittade den i skolbibliotekets snåla hyllor och klättrade upp på ett tak för att få läsa den i fred) återkom dock den starka upplevelsen, samhörigheten jag genast kände med det färgstarka persongalleriet.
Det är en bok om frihet och framtidstro, om unga människors luststyrda inställning till sin omgivning, deras oförstörda upptäckarglädje och gulliga naivitet, självupptagna kärlek till den bild de låter skapa av den de vill vara med.
Det är en fantastisk bok, med ett flertal cringe-partier och några väldigt daterade referenser.
Jag försöker att lära av den, på flera plan.
Om att skriva böcker.
Och om mig själv, den läsande tänkande människan.