I samband med att jag skrev det här inlägget kom jag att tänka på en dagisfröken jag hade som liten.

Hon hette Gun och var världens snällaste auktoritet.
Gun gjorde viktiga insatser för barn pre skolålder genom live-aktiviteter som ”hur man går över en trafikerad väg vid ett övergångsställe ensam” och ”hur man spelar luffarschack”.

Dessutom fick hon vid ett tillfälle nog av barn som inte sa ”tack” vid givna tillfällen och införde därför följande rutin inför varje utdelning av frukt eller liknande extravaganser:

Varje barn fick i tur och ordning frågan ”vill du ha en frukt?”
Svarade barnet då ”ja tack” (oftast som en direkt följd av en uppväxt hos normalbegåvade föräldrar) fick hen sin frukt, och frågan gick vidare till nästa barn.
Om någon unge i gruppen glömde sig (det vill säga aldrig hade sett normalbegåvade vuxna interagera med varandra i vardagslivet) och i stället för ”ja tack” sa det lantliga ”Aa” eller ”okej” fick alla lämna tillbaka sina frukter och första barnet i gruppen fick frågan igen.
Först när alla hade klarat av det enkla ”ja tack”-tricket i tur och ordning kunde man börja äta.

Det är vad jag kallar en kompetent dagisfröken!
Av typen som det uppenbarligen finns alldeles för få av.

När jag var flygvärdinna hade jag en kollega som roade sig med att räkna antalet passagerare hen kunde hjälpa på plats och servera mat till under en flygning innan någon av dem sa ”tack”.
Rekordet var tvåsiffrigt.
Sorgligt.

Och det är verkligen sorgligt många, i alla åldrar, som inte förmår öppna snörpkäften och uttrycka en tillbakakaka av vänlighet inför hjälpsamheter som regnar över dem när normaluppfostrade människor håller upp dörren, svarar på en fråga eller säger något artigt uppskattande.

De hade kanske varken föräldrar eller en Gun när de växte upp, och då är det ju synd om dem, men om de har kommit upp i myndig ålder borde de någon gång ha reflekterat över hur en social situation underlättas av fraser som ”tack för hjälpen”, ”tack detsamma” eller bara ett kort ”hyggligtavrej”.

Kanske behövs en Gun, det vill säga en dagisfröken, i fler sammanhang än de dagisrelaterade, för att upprätthålla lag och ordning bland enkla trivselregler i samhället.
Som ett stöd för dem som aldrig blir äldre än sex år i huvudet.

Jag tycker bara att det är trist när jag tvingas vara det stödet.