Välj en sida

Jag talar mycket med mina kollegor.
Särskilt när jag är så att säga inne i kompjobbdimman och nästan inte hinner träffa några andra än människorna på mina arbetsplatser.

Nyligen hamnade jag i samtal med en (som också råkar tillhöra favoritkretsen av arbetskamrater) om värdet av äktenskap.
Vi är båda ogifta sambos, och kollegan menade att hen ”inte gillar att göra något för sakens skull, för att det bara SKA vara så, eller förväntas vara så”, och även om jag kan förstå det sättet att resonera anser jag att symbolen en ring på fingret utgör, utöver de rent praktiska fördelarna den innebär, har ett värde för en relation, precis som för samhället.

Två som väljer varandra, som partners, sambos eller äkta par gör det på olika villkor, men när man har kommit så långt som till ringen och ”nöd och lust tills döden skiljer oss åt” gör man en gång för alla ett ställningstagande som betyder att man är familj, håller ihop och alltid betyder mer för varandra än vad någon annan, utomstående kan göra.

För mig är det inte något lättvindigt, något man kastar sig in i med anledning av vilken förälskelse som helst, utan ett avtal på liv och död som ska hanteras därefter.
Och jag tycker, precis som kollegans sambo, att det är viktigt att gifta sig när man har bestämt sig för varandra på riktigt.
Inte minst skickar det en signal till omgivningen, om ett lag och en enhet, ett par som bär delad börda och dubbel glädje.


(Och H, min sambo som är en kille, no pressure eller så, men om och när du frågar, helst så där totalt överraskande och oväntat som i en amerikansk tjejfilm, utan oromantisk förvarning, föredrar jag dansk design…)