Jag är lite svår i temperamentet just nu.
Melankolin avlöser letargin i en elliptisk, helt plan inåtgående spiral, och det värsta av allt är nästan att jag faktiskt trivs i den där grå sörjan.
Det är en slags bekväm konstnärsångest jag har lagt mig till med i perioder, som en ovana av ticskaraktär, och jag stretar mig djupt in i en självförtroendekris som inte har något med mat på bordet, fysisk hälsa, ett inflationssäkert pensionssparande eller andra grundläggande behov att göra.
En fånig liten känn-efter-värk av volontär karaktär i amygdalas innersta skrymslen och mörkaste vrår som hyser mina drömmar och fantasier, värsta katastroftankar tillsammans med största megalomani.
Jag gnetar på med sista boken i serien om Tebbe och har väldigt kul när jag skriver, trivs med låtsaskompisarna, produkterna av mina fabricerade lögner, men envisas ändå med ett slags allmängiltigt surande och konsekvent depp.
Jag har turen att vara omgiven av högsta tolerans för mina känsliga nycker både i mitt hem och på min arbetsplats, och det gör det här grubblandet, eller vad man ska kalla det, riktigt hanterligt, snudd på behagligt.
Det är skönt att få hållas, liksom, med sitt skandinaviska svårmod och allmän självupptagenhet direkt relaterad till romanproduktionens olika faser. Att få skriva och lida ifred, medan man har det väldigt bra och känner sig enormt trygg och lycklig.
Jag erkänner djup tacksamhet för det, liksom lättnad inför vetskapen om att allt det här kommer att gå över om bara några veckor, när nya boken än klar och jag kan bli som folk är mest igen. (Tills det är dags att ta tag i nästa romanprojekt…)


Jag är inte en tjej som kan leverera ett trovärdigt duckface, men lita på mig när det gäller andra lätt vansinniga påhitt.