Jag skriver mycket om ögon i mina böcker.
Särskilt i dialogerna uppmärksammas vad karaktärer gör av sina synorgan, hur de väljer att rikta och placera dem, höja och sänka sin blick.

Det är förmodligen för att jag både som författare och alldeles vanlig privatperson tittar mycket på ögon. (Och händer. Noterar alltid vad kroppsspråket hos andra människor säger, och är mycket intresserad av hur de hanterar sina egna händer i förhållande till sig själva och andra människor.)

Ibland har det grämt mig att jag inte är en sådan där tjej med jättestora ögon, som kan breda ut sin proffsiga ögonmakeup på decimeterstora ytor mellan ögonlock och bryn, men det har gått över.

För trots att orden ”stora och uttrycksfulla” ofta används för att beskriva ögon av den typen har jag noterat att just jättejack Bambi- eller Disneyprinsess-style tenderar att vara i det närmaste helt uttryckslösa.

De bara hänger där, liksom, mitt i ansiktet och ser konstant tröttdeppiga ut, ger ett undergivet, slött intryck på selfies ur alla vinklar.

Ögon som mina och de allra flesta andras ser man med, och skickar signaler med.
Glor inte bara tomt, utan kan flytta blicken så att det märks.

Och även om jag går till proffs och trådar ögonbrynen ibland, slänger ena ögat på en youtubetutorial om ”sotning”, vill jag inte längre ha ett sådant där menlöst våpstirr.
Mina blå är nedärvda i generationer, från Dunder och andra överlevare med blicken vänd mot äventyr i fjärran, och jag har hellre ett ansikte som säger någonting i samtal med andra människor än ett stelt, oklanderligt som alltid funkar bäst i statistroller.


Ser mest ganska ointelligent ut, eller hur?

Bjuder på ett utdrag ur Tebbes Tur: