Råkade till min stora glädje snubbla på Lars Bill Lundholms och Gunilla Linn Perssons Skärgårdsdoktorn på Storytel.
Den är inläst som ljudbok av ”Djungeldoktorn” själv, Samuel Fröler.
En riktig höjdare när man sorterar tvätt, storhandlar på Mathem och går sin dagliga milarunda.

Vet inte varför jag gillar det här präktiga, ibland sömnigt lunkande dramat så mycket, men jag antar att tv-seriens bildspråk är lika djupt rotat i mitt minne som i den svenska folksjälen, och att det är ett sådant där enkelt stycke kultur som jag förstår utan att anstränga minsta nerv på något sätt. Det handlar om människor som jag känner dem, i miljöer jag lätt kan relatera till. Det är litteraturens idealmakaroner och fiskpinnar, och Wilma och jag hade likadana tröjor när jag var tolv.

(Men varför i helvete duar inte nittiotalsmänniskorna varandra? Som om 1968 aldrig hade hänt är det ”Doktorn” hit och ”Syster” dit hela tiden. Underligt.)