Det är först nu, i 35-årsåldern, som jag har börjat växa i mitt sura tantgnäll, som jag annars alltid har varit ”för ung” för.

På senaste tiden har jag gnatat irriterat om hur VANSINNIGT det är att ungar i den priviligierade del av världen som garanterar dem en gratis, jämställd utbildning av hög kvalitet uteblir från den för att ”klimatstrejka”.

Citerar en klok lärare jag känner när jag konstaterar ”plötsligt blev alla väldigt klimatintresserade” och undrar varför de inte kan demonstrera på fritiden i stället.

Det finns mycket annat man kan göra för miljöns skull, i stället för att pissa på den utbildning barn i många andra delar av världen skulle bokstavligen sälja ett syskon för.
Man kan sluta köpa kläder och saker som man inte verkligen behöver, cykla eller åka kollektivt till träningen i stället för att bli skjutsad av föräldrar, använda samma mobiltelefon under flera år eller till och med uppmana sina föräldrar att inte skaffa fler barn.

Allt det är långt bättre än att missa en dag i skolan.

Särskilt eftersom man som sagt kan visa ”sitt” politiska engagemang på fritiden. (Ordet ”sitt” står inom citattecken eftersom det som provocerar mig nästan mest med just den här barnstrejken är faktumet att det är vuxnas lajkhungriga påhejande som driver de små liven, utöver den allmänna skoltrötthet som lätt infinner sig hos unga som ännu inte har förstått hur bra de har det i sin skola. Äckligt ju, att de vuxna inte bara säljer bilen, pantar mera och konsumerar mindre i stället.)