En kvinna som nyligen hemfallit till gråt i en situation hon fann mycket obekväm sökte sig till mig med sina kval.

-Det är så PINSAMT!
-Äh, sa jag.
-Lätt för dig att säga, som aldrig gråter!
-Nja… Alltså ibland gör jag ju det, sa jag, och berättade om en situation i vilken jag tog till lipen i rena ilskan och fick fler vittnen än någon hade velat ha i en sådan stund.
-Det blir ju så när man blir överjävligt förbannad men är maktlös i situationen för att en idiot vinner på att vara en idiot.
-Precis! Men ändå, dig händer det typ en gång vart tionde år…
-Ja, på just det sättet. Fast jag grinar ju oftare än så.
-Really?
-Ja. På varje bröllop och så. Och för ett tag sedan läste jag om Vilhelm Mobergs Utvandrartetralogi, och när jag kom till den där scenen när Kristina står under natthimlen och frågar sig om Gud finns, och ifrågasätter om det finns någon mening med någonting, och Gud inte svarar men hennes barn ropar på henne, då satt jag i arbetsrummet och storsnorgrät.
-Över Kristina från Duvemåla?
-Um.
-Okej, nu känns det lite bättre, SÅ blödig är inte jag!
-You’re welcome.

Men alltså, Karl-Oskar säger faktiskt, strax efter att Kristina har fått besked av sin doktor att ”hennes nästa barnsäng blir hennes död” att ”det är ingen skam att gråta om det känns tvunget”…

Och till och med Robin Scherbatsky våpar sig ibland…