Jag och en kompis raljerade över en före detta kändisbloggares inlägg som handlade om hur hon numera måste klara sig utan personlig stylist, helt på egen hand bestämma hur hon ska se ut i framtiden.

Bloggerskan visade upp tidigare ”perioders” temalooker och förklarade ”tanken bakom dem” (den personliga stylisten hade av allt att döma inte dött, det fanns bara inte lånade pengar att anlita hen för längre), och jag och kompisen ojade oss precis som bloggerskan över hur svåååårt det är att fatta beslut i alla utseenderelaterade frågor, vilket ledde till att vi började påminna varandra om gamla tiders synder i sammanhanget.
Mina baggy jeans från tidigt 2000-tal togs upp för diskussion, liksom inomhusmössan med Jolly Roger-symbol från samma tidsperiod, och mitt enda försvar var ”jag kände mig ball då!”

Sedan var vi varandras stylister, och kamraten berömde mig för min vana sedan ett par år tillbaka: att välja byxor med hög midja och vida raka ben.
-Det ger verkligen ”the sleek silhouette”.
-Exakt! Och det är ju det man vill ha! DET är vad jag ska kalla min look i framtiden, ”the sleek silhouette”.
-Perfekt! Jag vet inte vad jag ska kalla min…
-Jag tänker ”artistiskt möter casual”.
-Eller ”bohem på cityweekend”.
-Där har vi det!

Det är nog tur att ingen av oss är typen som anlitar professionella stylister. Hen skulle bli utbränd och tappa sitt självförtroende som yrkesperson direkt.