Jag älskar höga klackar.

Med tio-tolv extra centimeter under hälarna kan jag sträcka på mig och ta några långa kliv bort, se bokstavligen ned på sådant där nepotistiskt trams en del tar sig tid med i vad de intalar sig är bildade kretsar.

Och just de här dojorna, som var gratis lika lite som något annat i mitt liv, är lika bekväma som ett par sneakers. Varje steg jag tar i dem är oberoende, självständigt.

(Men jag kämpar på med mina nya Dr Martens, också. Upplever att de känns lite mindre som tortyr för varje dag.)