Jag har aldrig läst Sagan om ringen-trilogin.
Orkade mig knappt genom filmerna vars enda behållning var den bitvis vackra scenografin.

Däremot är jag ett stort fan av de tre böckerna om Kati, och toppar min lista över favoritungdomsböcker gör Mats Wahls tre fristående delar om JohnJohn.

Den tredje delen i serien om min romanhjältinna (med betoning på hjältinna) Tebbe befinner sig just nu i tryckpressarna på andra sidan Östersjön, och hur det känns har jag berättat om i ett tidigare inlägg.
(Under flera nätter nu har jag legat vaken och vridit färdigställda och slutgiltiga versioner av meningar och händelseförlopp runt sin egen axel i huvudet, känt mig ”som en dussinskådis i en värdelös operette” för att citera en briljant textförfattare.)

Därmed går en epok i graven, för nu är det färdigtextat om Tebbe, för alltid.
Hon är död och begraven, vad litterärt skapande anbelangar, och mina ansträngningar riktas åt ett annat håll.
Det känns bra.
Tre böcker om henne var min ursprungliga plan, eftersom varje bok har sitt eget tema och förhoppningsvis tydliga budskap.

Den första boken, Tebbes Trubbel, var lättast att skriva. Det hände nästan av en slump under en tid när jag var sjukskriven för njurstrul.
Den andra, Tebbes Tvivel, var roligast att skriva, för att jag tillät mig att hemfalla till stor dramatik och grotta in mig i delvis självupplevda skräckscenarion gällande näthat och otäcka hot.
Den tredje, Tebbes Tur, var i mångt och mycket en huvudvärk eftersom den är den titel i vilken jag har tagit mig störst konstnärlig frihet.
Tebbe var långt besvärligare att gestalta som vuxen, när hennes blick på omvärlden har hårdnat och hennes språk och förhållningssätt till andra människor blivit kärvare.
Den gick snabbast att skriva, under en effektiv tidsperiod på några veckor bara, och förmodligen är det därför jag anser den svårare att släppa taget om än de tidigare två bokbebisarna.
Tebbe har alltid varit en inbunden fighter, men nu, i tredje volymen, är hon knepig på riktigt, med ytterst lite till övers för sig själv och andra.

Det var svårt att skriva Tebbes Tur. Jättesvårt.
Men ibland måste man ta tre stora steg, och nu när det är gjort kan jag koppla av och gå vidare med nya erfarenheter, lämna Tebbe bakom mig där hon råkade hamna.

Jag ser verkligen fram emot att få veta vad läsekretsen tycker om Tebbes senaste öden och äventyr, och ska försöka sluta tänka på de där små textade detaljerna som jag ångrar och omvärderar nattetid, i stället tänka på det där som en klok kollega sa, att ”perfektionisten dödar produkten”.

Tre gånger Tebbe lägger jag på hyllan i slutet av januari 2017, och sedan går jag vidare. Med stora steg. Tre i taget.




(Och fortfarande är det ingen som har gissat rätt svar på frågan om vad som är tanken bakom de tre olika färgskalorna på böckernas omslag, grönt, blått och gult. Men det finns en tanke, det gör det.)