En sommar när jag var strax över tjugo pajade min mobil.
Jag fick lämna in den på reparation hos operatören, som gav mig en lånemobil att använda under tiden.
Den lånemobilen var full av någon annans sms, och jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå genom dem.
Jag insåg snart att det var två olika personers sms, och att jag mer eller mindre kunde kartlägga deras liv utifrån deras kommunikationer under den tid de använt mobilen.
Den ena hölls med en älskare/älskarinna som ombads vara diskret, fick meddelandet ”jag går och lägger mig men låser inte dörren” mitt i natten (vilket fick alla hårstrån på mitt huvud att resa sig rakt upp inför insikten om vilka jävla skräckfilmsliv folk levde i staden där jag både låste och larmade ytterdörren), och den andra grälade otroligt mycket med sina tjejkompisar i text om obegripliga små bagateller.
Jag hade väldigt roligt när jag läste de långa sms-trådarna, gjorde mig en bild av människorna och hur de såg ut, vad de jobbade med, var de bodde (det fanns ledtrådar ibland, i form av avtalade mötesplatser och ursäktande ”T-banestopp vid Gullmars igen”), och möjligen var det bara det sunda förnuftet och faktumet att Facebook inte var uppfunnet som gjorde att jag inte googlade rätt på karaktärernas identiteter.
När jag skulle lämna tillbaka lånemobilen för att hämta ut min egen, lagade, frågade jag retoriskt killen som jobbade i operatörens butik på Kungsgatan: ”ni rensar den här mobilen på allt personligt va, innan ni lånar ut den igen?”, och han gav mig en lång försäljarförklaring till exakt hur noggranna de var med att skydda sina användares integritet, beskrev processen med hur ”mjukvaran töms fullständigt och fabriksåterställs”.
-Jasså, sa jag, och tittade rakt in i ögonen på lögnhalsen, hade naturligtvis själv rensat alla spår av mig i mobilen (förhållandevis tämligen ointressant trafik, vill jag påstå, mest ”okej, kan ha 5000 tecken klart kl 18” och liknande).
En tid senare pajade min mobil IGEN (det var en Sony Ericsson W760, Walkmanversionen som jag älskade för att den hade så bra ljud och minne för musik) och jag gick till samma butik.
Fick SAMMA LÅNEMOBIL, nu påfylld med ännu fler komprometterande uppgifter från nya användare.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev upprymd av den upptäckten, för det var en oerhört intressant spänningsroman att fördjupa sig i, redan på bussen på väg hem till Norr Mälarstrand.
Jag minns de där smsen, vissa ordagrant, fortfarande, drygt ett decennium senare.
Och jag minns känslan av att vara en osedd detektiv, en spejande spanande snok, som inte hade vett att skämmas eftersom jag omöjligen kunde bli upptäckt och avslöjad.
Samma känsla kan jag få ibland när jag snubblar in på en gammal bekants Instagramprofil, som av någon anledning är öppen, och får se någon före detta skol- eller arbetskamrat outa sitt liv och leverne som om jag vore hens edsvurne vän, hjärtligt välkomnad att ta del av de mest privata händelser och tankar.
När jag lämnade tillbaka lånemobilen för andra gången, ett halvår äldre och lika mycket tuffare, spände jag ögonen i mobilsäljarfjanten och sa ”du, den här mobilen som jag fick låna är full av massa gamla grejor, någon annan användares privata sms och så där”, och hen såg inte det minsta förvånad ut, bara besvärad och påkommen, avslöjad, stammade att oj, det var verkligen inte bra, då får vi ta en extra titt på den vid rutinservicen inför nästa användare.
Och jag fick där och då bekräftelse på att det finns fler än jag som har tillräckligt låg moral för att läsa öppna böcker avsedda för en närmare målgrupp.
Jag hade redan då skrivit offentligt i flera år, online och i dags- och kvällspress, tjänat en del pengar på det, och jag hade sedan start hållit mig för god för att dela något privat med någon medelst mina texter, kunde ibland vara direkt paranoid i situationer som involverade att skriva om mitt vardagsliv, mina levnadsvanor, fick bassning för det av redaktörer och förläggare, och den här upplevelsen blev ännu ett kvitto på att det var klokt av mig.
Jag har alltid haft en offentlig sida, som skriver och berättar, och många andra sidor som är för andra sammanhang, de mer väsentliga delarna av livet.
Alla klarar inte av att hantera den typen av professionella filter, och det är därför man ibland hör experter utdela klyschiga varningar om att ”vara försiktig på nätet”.
Jag anser att man alltid ska vara försiktig, överallt, med allt. Med virus, vem man anförtror sig till om vad och vilka fonder man investerar i, till exempel.
Ingen har någonsin kunnat hitta mina sms i en lånetelefon hos en mobiloperatör, och ingen kommer någonsin att få uppleva ett likadant tillfälle att göra intrång i någon annans privatliv som jag gjorde tidigare idag, när jag via en föreslagen hästfilm på Instagram snubblade in på en profil som råkade tillhöra en bekant från förr och dennes hysteriska kroppshets, nervösa postande av uppmärksamhetstörstande bilder och filmer på sina muskler.
Jag tittade.
Och läste.
Och jag mindes den där lånemobilen.
Jag har inte blivit en bättre människa sedan dess, i avseendet att jag fortfarande dömer, ser ned på människor som inte har vett att skydda sitt privatliv, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli en bättre människa än att jag tittar när jag kör förbi en olycka.
Jag tycker att jag blir bättre på att skriva, år för år, har till min stora glädje fått höra det en del på sista tiden också, men jag kommer aldrig att vinna fler läsare, eller ”följare” som det heter numera, på att dela med mig mer av mitt privatliv.
Det händer att andra människor tror att jag har skrivit något väldigt privat, till exempel bloggar om någonting som de tror att de vet aaaaallt om eftersom de har träffat mig i arbetslivet eller genom gemensamma polare några gånger och tillskriver sig själva en läsart de inte behärskar, men erfarenheten har lärt mig att det är en käftsmäll man får ta då och då när man är skicklig på att skriva, särskilt om man ägnar sig åt argumenterande texter laddade med egna iakttagelser, som kan väcka ont blod hos de mindre bildade som har en tendens att ställa sig själva i centrum av allt.
Det är naturligt att vara nyfiken, att en stalker väcks hos alla människor när tillfälle ges (jag vill i alla fall intala mig det, efter att ha scrollat närmare en kvart bland en gammal högstadiekompis sorgligt öppna lajkfiske, utan att lajka en enda gång), men det borde vara precis lika naturligt, för alla, att skydda sig och sitt, akta det allra heligaste, familjelivet och yrkeskarriären, vännerna och hemmet, undan utomståendes orättvist dömande blickar.
Jag har tänkt mycket på den där gamla lånemobilen idag, efter slötiden på Insta, kvarten av mitt liv som jag aldrig får åter.
Och jag skäms lite.
Men mest är jag stolt och lättad över att inte behöva känna mig utsatt, granskad, avklädd.

Och jag känner mig väldigt trygg i mitt självklara beslut att för all framtid hålla min avkomma från min blogg och mina andra sociala onlinekanaler.