Igår Facebooksnackade jag med några författarkollegor om känslan när ett manus är ”färdigt” (vilket det egentligen aldrig tycks bli) och skickat till tryck.

Någon använde orden ”tom och skräckslagen” för att beskriva det tillståndet, och jag anser att hen verkligen slog huvudet på spiken.

Jag upplever Den Största Av De Stora Självförtroendekriserna, trots glädjen och stoltheten över att ha färdigställt ännu en volym ungdomslitteratur, och trots alla fantastiska mejl och Facebookmeddelanden från unga läsare som uppskattar Tebbe, och jag överanalyserar varje ord och kommatecken i texten, ifrågasätter min egen dramaturgiska kompetens.

Men.
Boken är i tryckpressarna nu, och det är klart att det känns kul och bra, också.
Att jag är lite skör för tillfället går över, det har det gjort förut.

Och för att prestera något av värde på bloggen kan jag ju bjuppa på en ganska gammal bild och berätta nyheten om att EvaEmma.se håller på att moderniseras, omarbetas för att passa mobilläsarna bättre och rent allmänt snyggas till.

Stay tuned, som man säger.
(För jag fortsätter att skriva, även när jag känner mig tom och skräckslagen. Har förstått att det är hela hemligheten bakom ett fungerande författarskap.)