När jag letade bilder till det här inlägget om Tebbe bläddrade jag genom fem jättelika plastbackar med gamla tidningsklipp från min tidiga journalistkarriär.

Jag hade turen att få ha mitt första jobb på en fantastiskt rolig och utvecklande ”plantskola” för blivande textjobbare och fotografer med en mycket kompetent chef som hette Emelie och var något av en idol för mig.

Vi gjorde massor av kul på den redaktionen när det begav sig.

Spelade Laser Tag efter deadline och så, och spånade loss något alldeles hysteriskt på våra planeringsmöten som oftast just därför landade i något väldigt bra.

Jag hittade massor av roliga minnen i plastbackarna, och är inte sämre än att jag kan bjuda på min taniga, tonåriga nuna här i bloggen för er som har intresse.

  
”Jag tänker femtiotalsfilmis, det vill säga sorgsen, lite hemlighetsfull min och förbjudet att titta in i kameran” sa fotografen och ställde en awkward mig mot väggen.
Cool idé ju!
(Och det där med aerobicspassen är ljug så klart, jag bara hatar att gympa i grupp utan boll och fejkar mig gärna fri. Numera med låtsasförkylningar när någon vill ha mig med på ”pass”.)

  
Vår, 17 år.
Smink förekom aldrig i mitt liv förrän jag var typ tjugoett.
Inte av strikta uppfostringsskäl eller så, hade nog fått gå loss med glitterögonskuggan hur mycket som helst om jag hade velat, men jag hade liksom annat att tänka på, och youtubetutorials fanns inte.  

Älskar den här bilden!
Min kompis Linda tog den till ett reportage jag skrev om Kalmars bibliotek, och alla omkringstående stirrade ihjäl sig när jag hoppade som… Ludmila?