När jag började skriva om Tebbe, den påhittade karaktären i boken Tebbes Trubbel som är både mycket lik och mycket olik mig som tonåring, letade jag upp alla mina gamla dagboksanteckningar från högstadie- och gymnasietiden, och sedan försökte jag sammanfatta vad jag själv minns av att vara arton år, som Tebbe är i den första boken av tre delar om hennes liv och leverne.

Jag minns att jag tyckte mycket om att träna i min ensamhet, så att jag kunde dagdrömma i lugn och ro, och jag minns behovet av just drömmarna, verklighetsflykten, när den stora tristessen i grå verkligheten slog till.
Och jag förstår naturligtvis i efterhand precis lika väl som jag förstod då, att jag hade det väldigt bra på det där I-landspriviligerade sättet, så att jag kunde koncentrera mig helt på mig och mitt, men jag gick ändå ned mig i depp ibland, över att inte tycka att jag passade in någonstans (som alla tonåringar går runt och tror, på varsitt håll).

Jag tyckte väldigt mycket om mina vänner, men höll mig helst med ett fåtal i taget och tröttnade ibland, rörde mig mellan olika grupperingar.

Som yngre tonåring minns jag att jag en gång höll på att storkna på tjejerna i mitt handbollslag (som alltid såg sig som mycket ballare än jag för att de hade känt varandra sedan lekis och inte lät mig delta i deras interna diskussioner, helst såg att jag höll mig på min kant och hade bollen så lite som möjligt) när en av de tuffaste tjejerna angav ”att titta i skolkatalogen” som ett av sina största intressen.
Och jag minns att tjejen som inofficiellt var vår lagkapten en gång uteblev ur försvaret för att hon stod mitt på planen och satte upp håret, sedan skällde ut mig för att jag kommenterade det.

Sådant minns jag, från mina tonår.

Och hur det känns när lärare särbehandlar sina favoritelever med allt vad det innebär av kommentarer och orättvis betygsättning. (Hade dock motsatt upplevelse. Jag tränade till exempel tennis, friidrott och handboll varje dag genom hela mina tonår, presterade enligt betygskriterierna för dåvarande MVG i ämnet Idrott och Hälsa men fick nöja mig med ett G i pappersdokumentet vid terminsslut genom hela högstadiet för att gympaläraren hade någon gammal schism med min åtta år äldre syrra. Fann viss tröst i att hen inte undervisade på gymnasiet och rättvisan därmed infann sig.)

Men jag minns också roliga saker.
Skrattattacker och inlineshockeymatcher, pulkaåkning mitt i nätterna, förtroliga samtal, oskyldiga intriger och dubbelspel som skänkte tillfällig mening åt vardagen, chipsorgier framför skräckfilmer och tönthobbyn körsång som befriade en från en eller annan lektion när det drog ihop sig till terminsslut och avslutningskonsert.

Jag minns att hela min tillvaro fick ett stort lyft när jag som sextonåring välkomnades in i yrkeslivet tack vare min talang för text (det var absolut mobbingstraff på att yttra något om att vara bra på något just då, men nu får jag fan i mig säga det, när jag är dubbelt så gammal och fortfarande får pröjs för mina påhitt) också, att allt kändes roligare och mer meningsfullt liksom.

Och så minns jag böckerna.

Läsandet har alltid varit viktigt för mig, men det var så otroligt mycket extra jätteviktigt för mig i mina känsliga tonår.

Jag fann mod och tillhörighet i böcker, liksom förebilder och alternativt umgänge.
Jag fick idéer om hur jag skulle lösa problem, ett positivt inflytande från fiktiva bekantskaper, och tänkte ibland att vad det nu än var som strulade (oftast någon elak tjej som sa något taskigt) så var det i alla fall inte lika illa som för vissa andra.

Jag ser det numera som mitt kall att skriva böcker för just den där ”känsliga åldern” som för att ge tillbaka för allt jag själv fick av skickliga ungdomsbokförfattare (rättstavningsprogrammet säger att det ordet inte finns!) när jag behövde tröst, sällskap, underhållning och förströelse som mest.
Det känns viktigt, för att inte säga nödvändigt, och inget gör mig så glad som när någon tar sig tiden att berätta för mig i ett mejl eller Facebookmeddelande att mina böcker har betytt någonting för dem, gett dem just det där, eller något helt annat.
Jag fick ett sådant mejl igår faktiskt, och började nästan grina av glädje.

Tack, fina tonårstjejer, som läser mina böcker!
(Och håll ut! Allt blir bättre, både lättare och svårare, men bättre, i takt med att man blir äldre!)

  
Tebbe, 18 år.

  
EvaEmma (mest kallad Emma eller ”Ludde” av förkortningsskäl och med anledning av en påstådd likhet, inte direkt idrottslig, med dåvarande häcklöparstjärnan Ludmila Engqvist), 17 år.

Jag gräver febrilt i arkiven efter idrottsbilder, men det togs tyvärr inte så många på den tiden, innan sociala medier blev en grej.

Har hittat en del annat från den gamla mindre goda tiden dock!

 

Pins från artonåriga EvaEmmas ryggsäck. (Står fortfarande för dem i allra högsta grad!)

 

När jag skulle välja universitet som artonåring, under tredje året på naturvetenskapliga gymnasieprogrammet (det stod mellan Umeå, Stockholm och Luleå/Piteå), gick jag till studievägledaren och printade ut den information som stod att finna om respektive plugg.
Idrottsmöjligheterna var avgörande, men när jag sedermera flyttade till Norrbotten stoppade jag in tennisracket och spikskor längst in i garderoben, rev sönder lappen med friidrottsklubbens kontaktuppgifter, never looked back. Det är lite konstigt, när jag tänker på det, att det blev så…