Jag äger inte mindre än tre exemplar av Ulf Lundells debutroman Jack.

Ett var min pappas på 70-talet, ett var min mammas på 70-talet och ett letade jag i brist på de andra upp i en välsorterad bokhandel och köpte en i övrigt mycket deppig lördag i Stockholm år 2005, när jag drogs med näthat, mordhot och lite av varje samtidigt som jag försökte sköta ett jobb på Aftonbladet och ett på SVT (skulle själv vilja påstå att jag klarade det helt okej med tanke på förutsättningarna).

Jag älskar Jack.

Älskar hans djupsinniga monologer om arbetslivet, umgängeskretsen och världslitteraturen, hans uthållighet vad gäller att vägra att rätta sig i ledet.

Hans sätt att bli oförbehållet och ibland kortvarigt men alltid mycket lojalt kär, och överlevnadskonsterna han tar till för att hanka sig fram.

Jag identifierade mig under hela tjugoårsåldern med Jack i egenskap av en annan litterärt strävande arbetarklassyngling (visst är det ordet könsneutralt?) som tar striden mot tristessen, och uppskattar särskilt styckena om hans författarambitioner och dagboksanteckningarna från när hans bästa kompis har skaffat sig ett uniformsyrke och huvudpersonen känner sig utanför.

Jack är en av mina första riktigt starka läsupplevelser (efter barndomens och tidiga tonårens mer slätstrukna dramatik), och kommer alltid att ha en särskild plats i hyllan bland favoriter.

(Kanske lite oväntat, eftersom jag för det första är i runda slängar trettio år yngre än målgruppen, och för det andra en strikt moraltant som aldrig har närmat mig alkohol eller andra droger och förespråkar att sex bör hållas endast och uteslutande inom relationer. Men det är ju det som är grejen med böcker, att man med hjälp av dem kan uppleva och studera andra världar, utanför den egna sfären.)

Jag läser ofta om den också, och då vänder jag mig helst till något av de autentiska exemplaren från förstaupplagan.