Så fort jag landade hemma i Sverige förra veckan skyndade jag mig att kolla ikapp på veckans avsnitt av Tro, hopp och kärlek (som jag benämner Präst söker fru) på SVT, och alldeles strax har jag den stora glädjen att få njuta av ett nytt avsnitt.

Jag följer den public service-dejtingdokusåpan med största intresse, och är tyvärr inte bättre människa än att jag lägger egna, mycket elaka kommentarspår till de värsta dejterna.
Erkänner villigt i sammanhanget att jag har tendenser till fördomsfullhet kring några av deltagarna eftersom jag under min uppväxt i Smålands bibelbälte ofta upplevde frireligiösa människor som självgoda, exkluderande och inte minst ointelligenta individer, med en naiv inställning till moral och en direkt skrattretande världsbild (i tonåren träffade jag flertalet vuxna människor som förnekade evolutionsteorin och menade att deras Gud en dag skulle straffa oss som hade urringade tröjor ibland och inte gick i bibelskola hårt), men anser ändå att jag är helt rätt ute när jag säger att en av deltagarna som utger sig för att vara pastor högst sannolikt lär förbli singel under större delen av sitt liv eller göra någon stackars tjej med dåligt självförtroende till en mycket olycklig, hunsad fru.

Jag engagerar mig med värme i den kvinnliga skånska prästen som sveper fram som de allra bästa sidorna av kristendomen genom tillvaron i sin röda superhjältecape, och är helt övertygad om att hon kommer att välja helt riktigt i fråga om sin blivande man eftersom hon fattar så kloka, och framför allt snygga, beslut som inte dissar och sårar utan bara klargör.
Håller tummarna för att allt ska bli precis som hon vill ha det, för hon verkar ball, utöver schyst när hon dejtar och över huvud taget hänger med andra människor.

Den andra kvinnliga prästen är lite för lågmäld och reserverad för att hennes förehavanden ska förmå väcka mitt intresse genom teverutan, men killen som är diakon följer jag med stort intresse.
Hoppas att han ska få ihop det med tjejen som han var ute och vårskrek med, som är söt och har rufsigt hår, för jag tycker att de har vad som i äldre tider kallades äktenskapstycke, och båda verkar vara genuint vänliga människor.

Gillar verkligen att följa lite good old vem-tar-vem-drama från tevesoffan, och inte minst att självbelåtet gotta mig i pinsamma tystnader och andra obekväma situationer mellan två kärlekstörstande människor som om jag själv aldrig hade upplevt något liknande.

Har tyvärr inte fått igång någon vadslagning som den jag gjorde business av i samband med svenska versionen av Gift vid första ögonkastet (läs vad jag hade att säga om den produktionen genom att söka och scrolla i mitt arkiv) kring prästerna ännu, men är helt klart beredd att sätta min pensionsfond på att killen som bjöd in till party mellanstadiediscostyle i sitt vardagsrum och gärna dejtar klädd i fluga fortfarande kommer att vara oskuld när Mark Levengood deklarerar att säsongen är slut.

Följer ni Tro, hopp och kärlek, bästa läsare? Eller har ni tips på andra bra dokudejtingprogram jag borde se?