Vidare i tidigare omskrivna släktleden har jag funnit en styck slaktare (det där var det närmaste en ordvits jag någonsin har lyckats prestera), verksam i Blekinge under andra världskriget.

Enligt en initierad källa var han känd för att vara väldigt skicklig och trevlig utöver pålitlig i sitt yrke, och därför ”hade han goda relationer” med lantbrukarna han jobbade för, vilket i förlängningen innebar att hans hushåll alltid hade gott om alla sorters mat också i de mest strikta ransoneringstider.

Sådant gillar jag att hitta i mina vindlande DNA-krumelurer.
Långt hellre än grevar, baroner och adliga frackskörtar hittar jag hårt arbetande människor med förmåga att etablera hållbara samarbeten och se om sitt hus i alla avseenden.

Det intressanta i sammanhanget är också att det finns en annan slaktare, känd av släktforskaren sedan tidigare, verksam vid ungefär samma tidpunkt men i en annan del av landet och på en helt annan släktgren.
Denne blev en gång attackerad i sitt yrke av en hungrig rånare med en lie, men lyckades försvara sig och sitt, överlevde många år efter det med ett kraftigt ärr på ena underarmen som enda men.

Ödets lotter föllo sedan så att dessa två slaktares ättlingar ett par tre led senare träffades och blev kära, skaffade sig barn.
Inga av dessa blev vegetarianer.

Jag tycker att det är intressant.

Undrar om någon kommer att sitta med modernast tillgängliga sökverktyg om hundra år och leta information om den gamla släktingen som var någons faster eller moster och inledde sin karriär som idrottslärare och journalist, sedan sökte sig till flygbranschen med allt vad den innebar i början av 2000-talet, senare skrev ungdomsromaner (som kanske finns kvar i några dammiga biblioteksexemplar?) och ägnade en ganska stor del av sin tid åt volontärarbete för kultur och sjukvård?
Då kommer de att kunna botanisera i stora mängder näthat, konstatera att jag var en av de allra första som råkade ut för det fenomenet, innan det fanns ett ord för det, möjligen undra om något av det allra värsta som står att läsa var sant. (Nej.)
Som tur är kommer de förhoppningsvis att ha mina noggrant arkiverade dagböcker till hands (jag tillåter läsning i dem, inom släkten, när minst tio år har förflutit sedan jag gick ur tiden), och kanske också bilder på vilken sorts skor jag gillade. Sådant säger en hel del om hur en person är egentligen.

Tänker en hel del just nu, i samband med släktforskningen, på hur långt ett liv är, om man inte dör i rötfeber på ett örlogsfartyg eller så, och hur mycket av vikt som kan hinnas med varje dag, sända sitt eko genom generationer.

Små beslut blir avgörande för många släktled framåt, bär, om man ska vara riktigt dramatisk, hela världens och mänsklighetens framtid i sin ibland slumpmässiga utgång.

Igår till exempel, när jag blev utsatt för ett vansinnigt irrationellt vredesutbrott på ett av mina jobb och valde att behålla lugnet, bemötte den fradgetuggande hysterikan i andra änden av telefonlinjen professionellt och korrekt, till och med artigt, skrev en formell rapport enligt företagets rutiner i stället för att vråla håll käften på dig din tokiga jävla hormonkossa och sköt ditt jobb som alla andra (som jag innerst inne ville göra efter en stund), gjorde jag något som spelar roll i det längre perspektivet.

Jag tar alltid ansvar, klarar mitt, skyddar min yrkesroll och är lite smartare än vad jag är känslomässig.
Sådant innebär att släktledet fortsätter att spira, utvecklas, består av en lång serie Dunderarbetare som inte går i onödiga fällor på de sju haven (med vissa avarter naturligtvis, det finns rötägg i alla släkter precis som på alla arbetsplatser) men vet att försvara sig när det gäller.
Det är så man får texten ”sjövan, välbefaren” under sitt namn i historiska böcker liksom, och klarar av en eller annan storm.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja ha eller få några barn, men om slash när jag får det kommer jag att försöka lära dem vikten av detta: att tänka i det stora perspektivet.
Små beslut får nämligen lagom stora konsekvenser, om man fattar dem rätt.


(Och jo, jag vet att fettigt kött och sådant kan få hälsokonsekvenser, men jag har aldrig sagt att jag är perfekt, bara att jag tar ansvar för att äta regelbundet så att jag inte blir onödigt grinig.)