-Jasså, det är inte böcker från ett riktigt förlag? Jaha, sådana böcker kan ju vem som helst skriva…

Jag lärde mig för ganska länge sedan att det faktiskt inte finns någon hejd för hur ohövliga människor kan vara i fråga om nedlåtande kommentarer, men på senare år har jag i alla fall börjat inse att de värsta förolämpningarna och hånflinen faktiskt beror mer på okunskap än något annat.
Folk vet inte bättre, liksom.
(Och de som kläcker ur sig sådant där, om att mina böcker inte är riktiga, är oftast kortvuxna, outbildade killar med daddy issues eller spåniga bimbokvinns som knappt är läskunniga.)

Särskilt lite vet folk i allmänhet om sådant som rör skrivande, faktiskt, och därför tänkte jag ta en liten stund ur min ganska upptagna vardag och informera dem av er som aldrig missar ett tillfälle att tala om för mig att jag inte är författare ”på riktigt” om varför mina böcker är utgivna av mig på den tekniska plattformen Vulkan.se istället för av en respekterad förläggare/redaktör på något av ”storförlagen”.

Så här är det:

Bonnierkoncernen och andra etablerade förlag i Sverige, både större och mindre, utger sig för att ständigt leta efter nya manus och lovande författare, och det gör de också.
De vill hitta personer som ljuger ihop intressanta berättelser och skriver ned dem på ett underhållande sätt.
De läser alla manus som kommer in, och skickar runt några av dem mellan sig, feedbackar och fattar beslut.
Beslutet blir dock oftast nej, och helst letar förlagen nya författare bland folk som är någon, eller är gifta med någon som är någon, eller (kanske allra helst) råkar vara son eller dotter till någon som är någon.
De är också intresserade av dokusåpadeltagare, modeller och storbloggare, gillar att ”etablera samarbeten” med någon som redan har en potentiell läsekrets och ett visst kändisskap, en status i samhället.
En sådan upphittad författare kan förlaget sedan curla till framgång genom att erbjuda hjälp med skrivandet och all övrig uppbackning en svag konstnärssjäl kan tänkas behöva för att blomstra.
Språk och story bearbetas av redaktörer som har varit med förr och vet hur en dramaturgisk slipsten ska dras, och affischnamnet försörjs av generösa stipendier och förskott under den tidskrävande idéfasen, prepareras med rådgivning och styling inför mötet med den på förhand intresserade pressen.
Om man bara är en vanlig tjej, duktig på att skriva men dotter till en bilmekaniker och en sömmerska, vill förlag ”hålla kontakten”.
Förlag ”tycker att texten är bra, riktigt bra till och med, men har inte utrymme för den just nu”.
Förlag bjuder in till ”teaftnar”, ”bokcirklar” och ”samtal”, vill att man ska ooooa och aaahhha över deras nya stjärnskott vars föräldrar eller äkta makar har en lång tradition av att grilla tillsammans med redaktören på Marstrand.
Förlag skickar nyutgivna böcker och fina presenter med bud för att man ska hylla dem i sociala medier, och förlag säger att man är ”så härligt frispråkig” om man säger precis vad de vill höra om sin senaste deckare som är identisk med alla andra deckare de och alla andra förlag har givit ut de senaste åren.
Förlag blir eld och lågor och vill ”satsa på ett spirande författarskap”, men ångrar sig genast utan närmare förklaring när den som nyss sades spira hamnar i personlig onåd hos en annan mediamogul.
Förlag anställer excentriska kvinnor som inte kan hålla deadlines och som de känner lite från vinkvällar i kulturelitens takvåningar, tackar vänligt men bestämt nej till välutbildade och kunniga arbetssökande med riktiga jobb på sitt cv.
Förlag himlar med ögonen åt amatörmässigt skrivna manus med grym storyline, antecknar sedan en idé som de råkade ”komma på” och för den vidare till någon i familjen med skrivkramp.
Förlag är mycket mycket hemliga med vem som egentligen läser obeställda manus, och har anställda som blir förtroliga på fyllan.
Förlag vill imponera med den enorma kunskap de besitter om ”vad som säljer”, och säljer sedan det som de ger ut av den enkla anledningen att det är de som bestämmer vad som finns på marknaden.
Förlag träffas på en skittråkig fest (jag vet, för jag har varit där) i sviten högst upp på ett hotell i Göteborg på bokmässans sista kväll, och ler mot varandra i självgodhet och samförstånd innan fickspeglar och sedlar plockas fram. (Eller nej, det kan jag inte veta, jag har inte varit DÄR.)
Förlag är själva sinnebilden av nepotism.
Förlag drar individer av samma kön över en kam.
Förlag drar individer i samma ålder över en kam.
Förlag drar alla av annan etnicitet än svensk över en kam.
Förlag drar alla med ursprung i en särskild samhällsklass över en kam.

Och jag, EvaEmma, vad gör jag?

EvaEmma drar numera alla ”storförlag” över en kam.
EvaEmma är ohemult trött på medelålders kärringar i ansträngt bohemiska kläder som ler mystiskt och säger att ”det du skriver är intressant men vi får se tiden an”.
Och EvaEmma ser till att det blir böcker gjorda.
EvaEmma skriver skönlitterära texter med början, mitt och slut.
EvaEmma redigerar och bearbetar sina egna texter (vilket jag, som har stor erfarenhet av att tricksa med andras texter, kan säga är långt jävla svårare än att se felen som någon annan har gjort).
EvaEmma faktakollar, delar upp i stycken och försöker följa en dramaturgiskt väl balanserad storyline, gör sitt allra bästa för att skapa trovärdiga karaktärer som funkar i handlingen.
EvaEmma kontaktar och betalar någon som kan fotografera och layouta ett omslag.
EvaEmma snackar in boken hos bokhandlare och andra återförsäljare, skickar exemplar till bloggare och andra som kan tänkas bry sig.
EvaEmma både producerar och publicerar böcker, således, och framför allt SÄLJER EvaEmma böcker.
Med tanke på de timmar som har gått in i projekt bok så att säga från ax till limpa blir inte timpenningen särskilt hög (knappt ens mätbar), men redan när boken har varit köpbar ett par veckor har utlägg för tryck och omslag betalat igen sig, och businessen börjar gå med plus.
Det rör sig inte om något fett konto i Schweiz, inte ens om en Porsche eller Hermes Birkin, men väl om en liten chunk av bostadslånet avbetat, och om nya pjuck från Scorette och ett par dagars småborgerlig SPA-vistelse.
Och jag blir läst!
Mina sagor sprids över landet och når sin målgrupp, skickas från Adlibris till läshungriga själars brevlådor och delas i skolor och idrottslag, på arbetsplatser och i familjer.
Det är viktigt för mig att få nå ut med mitt skrivande, och det gör jag när jag grejar själva utgivandet själv, inte låter mig hindras av någon nervös överklass-marionett i borgen på Sveavägen.

Gör just egenutgivandet mina böcker ”sämre” än andra böcker?
Kanske det.
Om alla knegare i en hel verkstad jobbar på samma bil under en längre tid och polerar den med sämskskinn är den högst sannolikt felfri i större utsträckning än om bara en mekaniker, med specialistkunskaper i bromsskivor, fixar med den under en något kortare tid.
Men en del gillar att köra blänkande Ferrari, och andra älskar sin pålitliga SUV eller halvrisiga familjevolvo mer än allt annat.

Begreppet ”bra böcker” spänner från Illiaden till En shopaholics bekännelser via August Strindberg och Åshöjdens BK, håller precis så hög kvalitet som dess läsare anser vid det tillfälle de blir lästa.
Jag tog mig aldrig genom första kapitlet av Morgon i Jenin, har läst om Vinterviken flera gånger, och en del läser Bibeln från pärm till pärm med stort intresse.

En del gillar mina böcker, och en del gör det inte. (De sistnämnda oftast för att jag inte skriver böcker som primärt vänder sig till medelålders män.)

Det gör mig glad när någon tycker något, vad som helst, om det jag skriver, och jag antar att det borde smickra mig eller i alla fall roa mig att någon bryr sig tillräckligt för att till och med håna mina böckers tryckhärkomst (Riga, det blir billigast så), men det STÖR mig faktiskt att bli ogiltigförklarad som yrkeskvinna för att mina böcker inte har ett anrikt förlagsnamn stämplat på baksidan.
(Särskilt när det är en kille i skärmmössa eller bimbo med syntetiska ögonfransar i storleksordningen tandborstar som säger något åt det hållet. Som om de hade en aning, liksom.)

”Men är det inte läskigt att stå som ansvarig utgivare själv, jag menar så mycket dynga som man får för allt man skriver” sa en ”fin” författare med förlag i ryggen till mig en gång, och då ryckte jag bara på axlarna och sa att äsch då, det är inte så farligt.
För det är det egentligen inte, för någon som mig.
Jag är tuff och van vid att snacka för mig själv, behöver ingen som beskyddar och håller i handen, kan själv svara om någon ser sig nödgad att ifrågasätta.

När min första bok publicerades 2007 (en chicklittroman som bar tydliga spår av den tidiga onlineboktryckarkonstens barnsjukdomar lika väl som min egen nybörjarstatus på bokskrivarområdet) näthatades jag som aldrig förr av medelålders män (som inte var så anonyma som de trodde, just saying) och flertalet andra fnissade förtjust.
Det kunde jag väl gott ha liksom, som hade mage att skriva böcker hur som helst, och publicerade dem utan ett ”riktigt” förlags goda minne!
Min andra bok, publicerad knappt ett år senare (jag är ruggigt produktiv, faktiskt) mottogs något bättre vill jag minnas, men möjligen är mitt minne färgat av att jag då umgicks i kretsar av människor som uppskattar eller struntar i den kultur de snubblar över, och litterärt bevandrade som hade vett att kritisera som folk i den mån de gjorde det och därmed riktade mitt fokus undan pöbelns projiceringar av sina egna tillkortakommanden.

Men jag får ta en hel del ”dynga” minsann, det får jag.
Så är det när man är en alldeles vanlig arbeterska från landsbygden som ingen krusar för, och det är inget som de där åren av universitetsstudier eller de tillfälliga vistelserna på nåder i de mer finkulturella salongerna förmår ändra på.

Man kan ha hur mycket ambitioner och kunskap som helst som författare, äga allt det där som brukar kallas talang och ”driv”, ha kommit en ganska bra bit på vägen i det hantverksyrke det är att skriva, men ändå vara alldeles ensam med sina somewhat populära alster när det gäller eftersom man heter Andersson och mest står i ett hörn och ser dum ut när det drar ihop sig till mingel på förlaget. (Om man nu ens blir bjuden efter att man ställde den där obekväma frågan till hyllade storförfattaren vid senaste ”hearingen” och orsakade en mycket spänd tystnad bland inställsamma kulturkonformister.)

Men det är lugnt, jag klarar det. Precis som jag, till skillnad från många ”riktiga författare” som lever på andras pengar i form av stipendier och kulturbidrag, klarar att passa tider och sköta ett vanligt arbete, komma överens med kollegor och fullfölja en uppgift enligt instruktioner.

Och precis som jag klarar allt annat som har med mina böcker och mitt skrivande att göra. (Jag klarar ju till och med att en knappt gymnasiebehörig bimbo med slampig eyeliner hånar mig. Biter bara ihop om motattacken som vore en ren vristträff mot öppet mål, och kilar hem och bloggar om det som alla inte har förstått.)

Och visst, sådana där böcker som jag skriver kan kanske vem som helst skriva, precis som de mest hånfulla och nedlåtande påstår.
Men varför gör ni inte det då?
Det är skitkul, och man tjänar pengar på det.
Och jag menar, så säkra som ni låter på er sak, kanske ni till och med skulle göra det mycket bättre? Kanske kan ni få era böcker publicerade på förlag?
Försök, vet jag!



Tebbes Trubbel
, en idrottsroman för unga vuxna av EvaEmma Andersson.

(Enligt historieböckerna har för övrigt ingen någonsin vunnit ett tvåfrontskrig, så jag är väl redan att betrakta som den stora förloraren i sammanhanget. Men om det innebär att jag fortfarande säljer mina böcker och får uppskattande mejl från tonårstjejer är det fritt fram att kalla mig loser!)