Norrtull i gryningen, utan soundtrack.

Ett tungt godståg rullar över mitt huvud, och jag tänker på att tåg lastade med järnmalm alltid drar 52 vagnar, varken mer eller mindre, att jag lärde mig det i Norrbotten för snart femton år sedan.

Och jag drar vikten av och kraften i mig själv, inklusive den dynamo som lyser upp sträckan närmast framför mig, kryssar i hög fart mellan hinder och medtrafikanter.

Jag fyller lungorna med stadsluft, och det är hela elva år, drygt, sedan jag kom hit med min ryggsäck och all min akne, rullade in med flygbussen, men ändå förvånar det mig att jag hittar mellan Odenplan och Solna utan problem.
Det känns som om jag stod utanför alldeles nyligen, trots att jag nu hör till på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Jag är en klängranka som skjuter vilsna men målmedvetna skott åt alla håll, når lite hit och dit med mina tillfälliga jobbuppdrag och perioder av ensamhet, men sedan alltid stretar tillbaka, återvänder ovillkorligt och fortsätter växa där jag rotat mig, borrat ned mina rötter djupt i asfalten och parkernas tjäle.
Strävar uppåt, en centimeter i taget, oavsett hur många ton som dundrar över mitt huvud (sexton av dem försvann i november), viker mig för vinden ibland men rätar alltid säger alltid upp mig igen, klättrar vidare.

Jag läser en bok av någon jag beundrar, skriver en bok jag hoppas ska bli läst, hellre än beundrad.
Instagrammar en bild på min gröna cykelhjälm, vill bli sedd.

Någon säger att två saker i livet definierar oss, vad vi jobbar med och vem vi älskar.
Jag synar, höjer med staden där vi bor.
Vinner handen.

Känner mig definierad och definitiv, men mest lycklig och hemma.