Jag är skönhetsintresserad.
Inte så där så att jag håller mig i framkant med att testa nya revolutionerande (ett opassande ord i sammanhanget) sminkprodukter eller så, utan mer så att jag gärna detaljstuderar enskilda människors utseenden och vad som är speciellt med dem, försöker utröna vad som särskiljer vackra män och kvinnor från fula, analyserar och spekulerar i hur en livsstil, inställning, attityd eller sinnesstämning avspeglar sig genomgående i någons hållning eller ett ansiktes linjespel.

En gång hörde jag något intressant om hur alla människor har en hård och en mjuk sida av sitt ansikte, och det tänker jag ofta på, tycker mig se hos alla jag stirrar ned i lokaltrafiken och på Ica.
Och alldeles nyligen läste jag något ännu mer intressant, minns inte var eller i vilket sammanhang.
Det stod i alla fall att anledningen till att många människor blir obekväma av och tycker illa om att se sig själva på foton eller film är att man i normalfallet är blind för, eller immun mot, sin egen utstrålning och charm, inte får ta del av det andra ser hos en på en avbildning. Allt man förmår ”ta in” av sitt eget porträtt är bara en typ själlös kropp och ett bokstavligen tomt, ointressant ansikte.

Den faktauppgiften fäste jag mig vid, lade på minnet och talar om för (mig själv och) andra ibland.

”Det finns något mer än det vi ser hos oss själva” liksom.
Det känns fint.
Och lite skrämmande.

Här står jag och spontanfotar mig själv på Sundbybergs pendeltågsstation efter ett jobbmöte, och allt jag kan se på resultatet är tröttstrecken under ögonen och min oskarpa käklinje.