Jag var på en föreläsning om Astrid Lindgrens tidiga litteratur ikväll.

Jonas Ellerström talade om Kati-böckerna, och jag råkade fånga honom i en grubblande pose som jag själv önskar att jag behärskade med samma akademiska självklarhet.

Det här inlägget är en del av den process jag genomgår den här våren, efter att den här insikten landade (ännu en gång), och jag aktivt började tänka på att skriva mer om vad jag gör, när och varför här i bloggen.

Ibland skriver jag till och med om hur saker och ting känns, öppet, och det är mig delvis främmande.

Har en ganska lång text om några känslor med påföljande tankar jag hade ikväll, nedtecknad i mobilen under bussfärden hemåt, men jag arkiverar den utanför WordPress for now.
Möjligen är ni inte redo.