När möjligheten för min man att arbeta i Hong Kong under en period uppenbarade sig för ungefär ett år sedan förde vi diskussioner om ”hur vi skulle göra”.

Det fanns jobberbjudanden för mig, till och med jobb som jag initialt hade visst intresse av (och även ett mycket generöst hemmafruerbjudande som jag dock avvisade som den förolämpning det var mot mitt intellekt och min yrkeskompetens) men efter ett inte allt för långt övervägande slog jag fast att jag inte vill lämna allt bra jag har going on hemma i Sverige. (”Just nu.”)

Så vi bor i Solna och i Hong Kong, min man och jag.
Jag mest i Solna och min man mest i Hong Kong, och vi flyger till varandra på våra ledigheter.

Det funkar väldigt bra hittills, men jag har valt att inte berätta så mycket om det för någon alls, varken i bloggen eller bland löst bekanta. Hållit det på en strictly need-to-know-basis, inte minst för att folk i allmänhet kan bli så in i helvete påflugna med sina frågor när de hör att någon eller några gör något utöver det vanliga. Tränga in en i ett hörn med påståenden och antaganden som får en att blekna när man inser hur de har spekulerat och stått i, farit med skvaller i bygden så att man hade behövt både spikskor och kompledigt för att hinna med.

Nu, med det här i bakhuvudet och en nyvunnen (återfunnen?) insikt i rätten till min egen berättelse om mitt liv, har jag i alla fall börjat öppna mig lite mer om rådande livssituation i två världsdelar, och jag kan berätta för er att jag har kvar mitt svenska heltidsjobb, treskiftskneget som är min passion och som har sina ups and downs men mest ups, för mig, och som jag har en långsiktig plan med, lutar mig mot som min mest pålitliga inkomstkälla.
Jag har kvar deltidstjänsten i kultursvängen, och jag har kvar de sporadiska textuppdragen, liksom mitt kreativa skrivande.
Allt bär jag och allt tror jag på, allt hoppas jag och allt uthärdar jag. (Om ni inte fnissade nu behöver ni allmänbilda er i fråga om kristendom.)

Jag har inte gått ned i tid, avsagt mig uppdrag eller på något sätt skurit ned eller dragit in på någonting i EvaEmma-livet, bara planerat om delar av min fritid, förlagt den lite längre öster ut.

Och Hong Kong har blivit min fristad, min plats i världen att helt gå upp i mig själv och koppla av.

I Hong Kong lever jag och min stora kärlek, delvis avskurna från allt annat.

Och jag skriver och distansjobbar, går mina långa promenader, upptäcker en ny del av världen, i flera avseenden.
Jag har satt mig i sinnet att snappa upp lite kantonesiska, liksom att lära mig något av den österländska filosofin, om buddhism och yin och yang och om att andas med magen, låta själen vara i kontakt med kroppen.
Jag yogar, läser kinesiska författare i svensk översättning och dricker mangojuice.

Och allting funkar.
Det funkar så förbannat bra.

Jag vill att ni ska veta det, om ni grinar över distansrelationer eller jobbsituationer som ni ”inte får ihop”.
Att allt går om man vill, om man inte är för rädd för andra människors åsikter (som alltid är mycket dummare än ens egna när det gäller personliga livsval) eller fastnar i något annat oväsentligt när man egentligen bara behöver tänka på sig själv, hur man vill ha det och vad man vill använda sin energi till.