Varför finns det saker man aldrig blir kvitt, kan slå sig fri från en gång för alla?

Som födelsemärket på vänstra sidan av min överläpp, som jag har låtit en läkare snitta bort med skalpell en gång, bränna bort med laser vid två tillfällen.

Och känslan av nederlag och orättvist underläge som infinner sig när någon vagt bekant med en sextiotalskosmonauts självförtroende tar sig friheter utöver det vanliga i fråga om att tala ned till en. (Då spelar inga universitetspoäng, ledarskapsutbildningar eller bekräftande vänner i världen någon roll, man är lika tillintetgjord ändå, förstummad av en i mångt och mycket alldeles för god uppfostran.)

Jag tänker på det, och sedan fortsätter jag att fixa med nya texten om Tebbe.
Hon tar också en del smällar, är golvad när räkningen når nio, men hon reser sig alltid upp, och vilar inte på växlarna när det gäller att göra comeback.
På det sättet är hon en förebild för oss alla.
Man måste förmå rycka upp sig.