Jag tänkte blogga en bild på en verklighetstrogen fejktatuering den första april för att se om någon trodde mig om något så korkat, men sedan var mina tatueringsfärdigheter oväntat dåliga så jag struntade i det.

  
Det är i alla fall ett citat av Jack Kerouac, en genial textare från förr i tiden, jag bär på min vinterbleka arm just nu, och om det är något jag skulle kunna tänka mig att smycka min kropp permanent med är det just de där orden, vilket i så fall vore ironiskt på många sätt.
(Jag har också, i teorin, övervägt ISBN-numren till mina böcker med pyttesmå siffror på ena foten och ett pyttelitet flygplan intill, men gjorde aldrig verklighet av de vilsna tankarna som tur var.)

Jag är uppfostrad enligt devisen att man ska vara hel och ren till sitt yttre och inre, täcka axlarna (och särskilt bh-banden) i inomhussammanhang och över huvud taget försöka se ut som folk, även om man eftersträvar en egen stil.
En äldre kvinnlig släkting yttrade en gång uttrycket att tatueringar är för kåkfarare och slampor, och det har blivit något av ett talesätt med klassikerstatus inom familjen.

Jag skulle vilja påstå att en majoritet av människorna i min bekantskapskrets har någon form av tatuering (även om de allra flesta har den goda smaken att dölja dem under kläderna vid formella tillfällen), och jag säger naturligtvis alltid ”åh, vad snygg” när någon stolt förevisar en ny textrad på underarmen eller symbol på ankeln.
Brukar sedan börja fråga om huruvida appliceringen av kroppssmyckningen gjorde ont, eftersom tatuerade brukar älska att prata om sådant (och hävda att alla andra tycker det, utom just hen) och det hindrar mig tillfälligt från att säga det där om fängelsekunder och promiskuösa.

Men…
Jag tycker verkligen aldrig att tatueringar är snygga.
Lite anmärkningsvärda ibland, intressanta någon gång, men aldrig snygga eller balla.

Tycker att det ser obildat och barnsligt ut att ha en tatuering. Tramsigt och ohygieniskt, slarvigt.

Den konservativa moralkärringen i mig sitter där hon sitter alltså, bryr sig inte om mina socialistiska ideal om frihet, jämlikhet och var och ens rätt att bestämma över sin kropp och dess utseende.

En tatuering, ett synligt underklädesplagg, avskavt nagellack, otvättat hår och tuggummituggande med öppen mun skickar samma signaler till mig som om personen i fråga bar en skylt med texten ”oansvarig och ointelligent” om halsen.

Detta förstärks ytterligare när en tatuerad talar om hur viktigt det är för hen att vara unik, och om hur mycket texten eller motivet hen har låtit stämpla fast i skinnet ”betyder”.

Jag ser bara mainstream trams, och hör bara mainstream trams.

Och jag ska säga någonting till alla teens som tjatar på sina föräldrar om att få tatuera sig (i den mån de har ansvarsfulla föräldrar som kan hantera tjat, inte kapitulerar omedelbart och tillåter allt i den obildade missuppfattningen om att deras omyndiga barn är vuxna nog att fatta egna beslut i sådana frågor) och ”längtar” efter sina tribaler och bläckord.

För det första: precis lika ute och pinsamt som det är med en jättetribal i svanken eller ljusblå delfin på axeln idag kommer det att vara med era låttexter på underarmen inom kort.

För det andra: vuxenlivet är härligt på det sättet att man alltid får bestämma allt själv, men det innebär också att man måste ta konsekvenserna av alla sina beslut själv, även om man har curlande föräldrar som vill ge sina barn vuxnas rättigheter från trettonårsåldern och beskydda dem som bebisar tills de är fyrtiofem, och tatueringar innebär konsekvenser precis som andra större beslut i livet.

Människor som jag finns, och även om vi är kompetenta att se bortom våra egna fördomar visar en tatuering oss att du inte är införstådd med att vuxenlivet i väldigt många avseenden kräver förmåga att anpassa sig.

Det är viktigt att anpassa sig till sin omgivning och dess normer för att få sitt liv att fungera på bästa sätt och själv kunna kontrollera det intryck man vill göra på andra människor.

Jag känner själv allt för väl till hur mycket det kan underlätta överenskommelsen vid en kontraktsskrivning eller försäljningen av en text om man har förmågan att klä ut sig till borgarkvinna med inflytelserika kontakter, och har lärt mig att man smälter in lättare i vissa sammanhang utan smink, i baggy jeans och enkel T-shirt.

Man behöver inte göra avkall på sin personlighet bara för att man har vett att tillvarata sina intressen i relationen till omvärlden, utan tvärtom bara inse hur viktigt utseendet är i fråga om att marknadsföra ens inre.

En Carpe Diem-tatuering på halsen kanske känns jävligt rätt när du är nitton och skrålar karaoke med tjejkompisarna på baren i Skövde, men långt mindre okej när du sitter mitt emot en potentiell framtida arbetsgivare på en anställningsintervju för ett sjuksköterskejobb ett par år senare, för att inte tala om hur den kommer att sänka ditt förtroende i botten när du talar med en patient ur det äldre gardet, går till banken för att låna till ett radhus eller försöker övertyga dina tonårsbarn om att man ska tänka efter innan man agerar.

Och om vi snackar unik kan jag efter en snabb statistisk undersökning medelst fotoscrollning på Facebook bland de flygvärdinnor, textare, mediaknegare, akademiker och lantisar jag har på min kompislista slå fast att det argumentet för att bläckmärka sig inte håller.

Det är långt mer unikt att vara en ung människa utan tatuering i april 2016.

Lägg ned de andras penna!

  
(Det finns ju bättre sätt att smycka sina underarmar, vid valda tillfällen… Och om du nu verkligen vill ha en blaffig tattoo någonstans på kroppen, testa en gnuggis först, och ha den något år eller så, så att du är helt säker på ditt beslut.)