Vill återkoppla till mitt tidigare inlägg i ämnet Facebookfödelsedagar och gå närmare in på fenomenet födelsedagsinsamlingar.

I mitt flöde når alltid ”till minne av” insamlingar sina mål och en bra bit över blixtsnabbt, och många födelsedagsinsamlingar till förmån för olika välgörenhetsorganisationer tickar också på uppåt inom rimlig tid.
Jag tycker att det är en trevlig idé att avsäga sig uppvaktning i form av blommor och presenter på högtidsdagar till förmån för forskning, krishjälp eller liknande, men det fyller mig med sorg när jag ser någon wall-skylta med ”50 kronor insamlat av 2000” dag efter dag efter dag efter dag.
Det är så genant för alla inblandade!
För den som trodde mer om sin bekantskapskrets och sin status i den, för alla oss som bara glor och sekundärskäms, aldrig hade tänkt fira kontakten i fråga, och för Cancerfonden/Unicef/Greenpeace eller vad som nu borde fått stålarna just den här gången.
Det är det som hejdar mig från att starta en födelsedagsinsamling till förmån för Läkare utan gränser (som vore mitt självklara val), och invänta mina nästan 400 ”kompisars” bidrag.

Vilken skräck! Vilket återupplivande av alla awkward sociala situationer av poularitetstävlingskaraktär man någonsin har befunnit sig i!
Jag är ju lajkmobbad så att det räcker utan att skylta med det på det där vedervärdiga viset, vägrar att bli ”set up for failure” av Zuckerbergs glädjekalkyler, så om jag vill rädda världen med donationer i mitt namn får jag göra det på egen hand.

Men det är lugnt.

Vill verkligen inte vara någon som poserar på selfies med sina välgörenhetsobjekt och uppmanar sin omgivning att ”vakna och inse”, eller instagrammar Swishscreenshots som bevis på allmän helgonstatus, lyfter sina egna loja insatser till Moder Theresa-proportioner, gärna berättar för alla om sin insats för isbjörnarna eller de rumänska gatuhundarna (don’t even get me started on the sistnämnda, jag blir helt jävla vansinnig när jag tänker på hur någon kastar tusenlappar på en hund och ignorerar barnen som lever på samma gator under ännu värre omständigheter, utan priviligerade skandinavers beskydd, det är groteskt och ovärdigt).

Hyser alltid betydligt större beundran för folk som engagerar sig i världsförbättraraktioner på riktigt, kanske till och med orkar vara hyggliga människor i sin direkta närmiljö, agera artigt och med rimligt hög moral i sociala situationer, sprida trevnad omkring sig hellre än överlägsenhet och självupptagenhet.

En Instagram-Moder Theresa impar inte på mig ett dugg om hen är en lat och grinig slacker på sin arbetsplats, inte kan föra sig i möblerade rum vad gäller belevade samtal och alltid får någon att känna sig obekväm med sin självupptagenhet och egoism men ändå vill ha applåder för en femma till Rädda Barnen.

Det är faktiskt ganska svårt att impa på mig över lag, när jag tänker efter.

Men jag är väldigt imponerad av alla som jobbar för Läkare utan gränser. Det är modiga, kompetenta människor som offrar sin egen bekvämlighet, trotsar faror och vågar försöka rädda världen på riktigt.

Och jag avslutar, i sann dubbelmoralisk och motsägelsefull bloggaranda, det här inlägget med en screenshot på något som jag ibland prioriterar framför ännu ett par läckra sneakers, i största hemlighet.

Mår ju bra av att få delta i världsräddandet, lite slött i smyg, och det vore ju jättebra om ni, mina trofasta bloggläsare, kunde ”vakna och inse”, göra tradition av att klicka er in på lakareutangranser.se när det drar ihop sig till dop, födelsedagar, konfirmation eller (fast hoppas att ni slipper) begravningar.

(Där hittar ni också intressanta bloggar att följa, som kan skänka sådana där värdefulla perspektiv till oss som tycker att det är jobbigt med ryggskott och förkylningar.)

Och när jag skrev det här, för en liten stund sedan, kom jag att tänka på ett inlägg jag postade på Facebook för flera år sedan, när en känd skådespelare som jag aldrig hade hört någon tala väl om tog livet av sig.

Blev tvungen att söka fram det.

”Snacka går ju” liksom, tänkte jag i Göteborg, den 12 augusti 2014.

Och ”skriva går ju”, tänker jag så här i efterhand, med fördjupad insikt i hur ensamma människor kan känna sig, även om de omger sig med horder av vänner och tusentals lajks.