Läser om Daisy Sisters av den framlidne Henning Mankell.

Den håller för flera återbesök i kvinnornas känslomässigt hämmade, kärva, djupt tragiska tillvaro eftersom allt är så brutalt närgånget och skickligt berättat att man känner allt ända in i hjärtats innersta kammare. Igenkänningen från min sida är obefintlig i de allra flesta avseenden (även om jag förstår precis hur Eivor har det i vissa delar av sitt arbetsliv), men ändå reser sig alla hårstrån på armarna av närvaron i de där avgörande ögonblicken, de sorgliga skärvorna som bygger det nederlag som är osjälvständigheten.

Vill lära mig konsten att skriva både brett folkligt och allmänt snyggt på det sättet.