Jag följer fortfarande SVT-serien Vår tid är nu, och tycker mycket om den, men jag undrar verkligen vad manusförfattarna har i kikaren för karaktären Carmen (och den outhärdligt färglöse Nisse) som berättigar att hon får några repliker i nästan varje avsnitt i tredje säsongen. Hon är ju jättetråkig, stereotyp och förutsägbar, levererar inget mer än lite intetsägande gnabb med kollegorna.

Och jag tycker inte att det är trovärdigt att Christina, den forna nattklubbsdrottningen, sedermera kommunisten, plötsligt är ute och löptränar som om det vore 2019.

Skulle vilja se mer av Angelo och Uno, av deras liv utanför arbetet, och är rysligt trött på Maggans flickväns tillgjorda dialekt. (Det MÅSTE finnas röstcoacher bakom produktioner av den här kalibern, och dessa borde ha vett att stoppa det överdrivet gnällnasala ”jååå och tjijerna tenkte gå ut å eeeeta”.)

Klagar således lite varje gång jag kastar mig över veckans avsnitt på SVT Play, men överväger inte för en sekund att sluta titta, ens när det blir uppenbart att regissören bara vill dra en kollektiv nostalgiflämtning ur femtio- och sextiotalisterna i tevesoffan medelst en helt omotiverad panorering över en Puch Dakota eller liknande.

Det här är Nina Löwander, tjugo eller möjligen femtio år, med oföränderligt utseende genom årtiondena.