Eftersom jag är strax över trettio pratas det bebisnamn på många håll i min bekantskapskrets, och senast igår talade jag mig varm för Hillary, Bengt och Björn.
-Tur att du inte har någon talan, replikerade en vän då, varvid jag påminde henne om att jag har fler namngivningsceremonier på mitt samvete än de flesta andra av den enkla anledningen att jag är författare.

Tebbe är ett namn, eller kanske snarare ett ord, jag har gillat väldigt länge.
Om man googlar på det hittar man en matematisk logisk formel och en stridsvagn, utöver min baby.

Zara och Siba har namn efter två starka kommersiella krafter, och namnvalen framträdde som lämpliga eftersom själva klangen av dem dessutom konnoterar något skört, mycket graciöst och feminint, med en viss touch av glamour.

Tebbes morsa heter Beate för att det är ett rejält namn, som passar någon viljestark med egna agendor att följa och egna stigar att finna, vägar att gå.

Erik heter Erik efter Stockholms stads skyddshelgon, och Jocke blev Jocke för att han är en jock (simpelt va?).

Namnet Didrik valde jag faktiskt som en liten musikalisk blinkning till Johan Widerbergs storartade skådespelarinsats i sin pappas dramaproduktion från 1980-talet, och Lisen fick sitt namn för att jag såg henne framför mig som något utomordentligt sött och charmigt, så där outhärdligt gullig som bara inställsamma tonårstjejer ur övre medelklassen med tilltalsnamn i bestämd form kan vara.

Jag grubblade länge och väl över vad jag skulle kalla Nikitas rollfigur, och var lite inne på Nina eller Nilla, men fann båda hopplöst otidsenliga.
Det självklara valet kom sedan till mig när jag låg i soffan och myste i mina skönaste baggyjeans en dag, och sedan var det som om karaktären fick extra liv av det kraftfulla ryska namnet.

Namn spelar roll, i böcker också.


(Och jag är ännu inte helt säker på om jag vill ha barn som skriker hela nätterna, måste bytas blöjor på hela tiden och ställer till vidrigt osmakliga scener när de äter, men jag har ändå tjingpaxat två namn som ingen av mina polare får välja till sina telningar utan att väcka min mest oresonliga vrede.)