Låg ute och läste under ett träd för några dagar sedan, och mellan två kapitel började jag detaljstudera trädets knoppar.

Det slog mig att jag nästan har missat våren det här året, inte sneglat utanför min bubbla på allt som händer utanför.

Tänkte på ett citat ur en författarintervju jag hörde en gång: ”livet är ju så märkvärdigt på det sättet, det står inte stilla utan det går”.

Sedan återvände jag in i bokens värld, tuggade i mig en Twix och några päron.

Och trädet, det växte också vidare.