Jag blev lite sjuk i lördags, och medan ni uppdaterades med tidsinställda inlägg här i bloggen snurrade min värld oavbrutet kring tanken på min egen dödlighet.

Som tur var överlevde jag den här lilla neurosen också, och i eftersvallningarna (världen gungar fortfarande lite, men det är inte ett särskilt stort problem när man inte tror att det håller på att ta livet av en) känner jag mig djupt tacksam inte bara för den snabba, kompetenta sjukvård jag fick av djupt empatiska läkare och sjuksköterskor, utan också för de vänner, kollegor och familjemedlemmar som visar hur de bryr sig om mig och mina bagateller till sjukdomar.

Flera har tagit sig tid att skriva mig långa, mycket tröstande mejl om hur de själva gick genom något liknande, och flera andra har skickat sms och frågat om jag nu behöver någon att stödja mig på under mina dagliga vandringar.

Jag är så tacksam, både för att det inte var så allvarligt ställt med min kropp som jag först trodde, och för min priviligierade tillvaro fylld av människor som bryr sig om mig.

Och framför allt är jag tacksam för MIN SAMBO som alltid hjälper och stöttar mig, ställer upp och låtsas som om det inte finns något som heter ”jobbig tjej”.

Ingen har det så bra som jag, ens när jag tror att jag ska dö.