Jag lyssnar på The night we met och är hysteriskt förväntansfull inför de nya avsnitten av 13 reasons why som releasas på Netflix om bara några dagar.

Den serien har berört mig, skakat om mig och talat till mig som få andra samtida medieproduktioner, och den får mig att tänka.

Jag tänker på hur sköra människor är, och allra skörast de som inte vet om det.
Jag tänker på hur skör jag själv har varit, i en period när varje motgång, avsteg från ursprunglig plan eller dåligt beslut framstod som slutet, det totala mörkret.

I sådana situationer finns det alltid människor av annat, ännu skörare virke som kryper fram ur skuggorna som troll, växer i mörkret, äter sina tomma monstermagar mätta på någons tvivel och misär, myser över skadorna de lyckas kötta upp med sitt hån och sin ryktesspridning, passar på att hälla ett par tre saltkar i de gapande såren.

De flesta av oss skulle kunna lägga en skokartong fylld med kassettband på någons trappa, om vi grävde ned oss i allt elakt som någon sagt, alla lögner som hittats på av någon i betydligt större själslig kris, och inte minst alla mindre tabbar vi gjort oss skyldiga till i ungdomligt oförstånd och känslomässigt uppror.
Jag skulle ha kunnat göra det, när jag var lite yngre, så där strax över tjugo.

Men Hannah Bakers öde, förseglat med de allra minsta av människors goda minne, blev aldrig mitt.
Jag är stolt över det, över att jag alltid har förmått hålla sådant där ifrån mig, även om det har kommit åt mig på det där sättet att jag har blivit arg och ledsen många gånger.

Jessica, Justin, Zach, Bryce och gänget kommer aldrig att bli något annat än Hannah Bakers mördare, och Hannah dog i onödan, hade ett liv värt långt mer än de andras fula spel.