När jag läste Agneta Wrangels självbiografi nyligen påminde ett stycke mig om en specifik scen i en av hennes sons (Gösta Ekman d.y) filmer.

Jag tycker om den typen av kulturhistoria, som berättar vad konstnärer, komiker och andra röriga själar ”får allt ifrån”, skänker djup åt de allra underligaste eller billigaste poänger.

(Agneta Ekman Wrangel-boken var förresten en besvikelse på många sätt, i övrigt. Men jag ska återkomma till det, vid tillfälle.)