Jag vet inte om jag är att betrakta som en riktig stockekare med mitt blygsamma decennium i huvudstaden (jag kom vandrande över norra tullen, fast egentligen söder ifrån, med min ryggsäck i juni 2005, och en inavlad sprätt sa strax senare till mig att det bara är sjätte generationens stockholmare som kan betraktas som ”äkta” sådana), men jag känner mig sedan länge hemma här, och börjar i kraft av ålder och erfarenhet allt mer ta till mig den livsfilosofi som Per Anders Fogelström genom sin romankaraktär Tummen i Stad-serien menar är invånarnas valspråk.
  

Jag tänker att de flesta problem, liksom spänningsknutar i axlarna, faktiskt tenderar att lösa sig, och upprepar ofta för mig själv det där som en klok kollega tröstade mig med på en allmänt pissig dag förrförra vintern.
”Det är klart att det finns mycket tragedier och dumskallar och jävelskap i världen, men det finns en väldig massa bra också.”

Det kändes bra när hen sa det, lite som att få en gilla-tumme på sin Facebookstatus, och vi behöver alla sådana tummar, ofta.