Sedan urminnes tider har jag hånat samtliga som inte är elitidrottare men ändå bär trikåer.

TÖNTIGT ju, att springa omkring och visa hela stjärtskåran på det där sättet!

Och ännu värre är det om spandexinnehållet pratar om sin träning som om hen vore något annat än en vuxen som desperat försöker dölja faktumet att hen alltid blev vald sist till barndomens fotbollsmatcher eller hade en lapp från sin mamma med sig till skolidrotten, vilket ofta tycks gå så att säga hand i hand med de där tightsen.
Precis som anmälan till Ironman och den svenska klassikern som sedan tyvärr inte blev av på grund av en skada och en alldeles förbannad otur som gjorde att fotlederna som vilats i trettio år helt oväntat gick sönder till följd av intensiv asfaltsstamplöpning utan dojor sju dagar i veckan.
Och precis som alla de där råden som tightsbärarna sprider frikostigt och oombett omkring sig när de har varit på gymmet två gånger och laddat ned en särskild app, börjat följa några crossfitentusiaster på Instagram.

Allt det där sitter i tightsen, i mina ögon.

De är en symbol för så väldigt mycket jävelskap liksom, och själv har jag inte haft några sedan jag var sjutton år och tävlade i 400 meter häck (och nästan aldrig vann).

Men…
De är väldigt bekväma att springa i, faktiskt.

Och om man har en lång tröja behöver ingen se exakt var kroppen är delad, alls.

   

(Och om vi ska snacka om vad som VERKLIGEN är töntigt och amatörigt, på riktigt, kan jag bara säga att don’t even get me started om det där med thigh gap! Det är ju ett självupptaget fenomen för utsvultna och hjulbenta, och för slampor som inte har vett att hålla ihop knäna bland främlingar!)