En gång sa min pappa bilmekanikern ”det kommer en dag i varje mans liv när det är dags att köpa en Volvo”.

Strax senare konstaterade jag, flygvärdinna vid tidpunkten, att det kommer en dag i varje kvinnas liv, när det är dags att skaffa ett par Eccodojor.

Det dröjde dock tills jag var trettiotvå innan jag insåg fördelarna med att bo i hus i stället för i lägenhet, och strax innan dess observerade jag faktumet att det där uttalandet som min pappa levererade i min ungdom, som just då framstod som en spontan skämtsamhet, snarare är att betrakta som en stor livsvisdom, vidarebefordrad från en generation till en annan.

Det är nämligen något oundvikligt att bli vuxen.

Ett vuxenliv kan se ut på många olika sätt, med fokus på arbete, konst, politik, familj eller lite av varje, och när en del väljer radhus och fasta anställningar skyndar andra till Greenpeacebåtar (om sådana ens finns fortfarande, herregud vad jag börjar bli gammal) och kurser på Folkuniversitetet.
Den gemensamma nämnaren för alla som de facto inträder i vuxenlivet, vanligen någon gång mellan 18 och 35, är dock att man inte bara accepterar sin plats i livet, utan ser till att ta den. Att man VÄLJER.
Att man inte hasar omkring med stora drömmar inför framtiden och funderar över vad man ska bli när man blir stor utan lever, på riktigt.
Klipper sig och skaffar ett jobb, liksom.

Jag har varit vuxen ganska länge, även om jag inte är redo för Volvon än, och gav bort alla Eccopjuck när jag slutade att jobba som flygvärdinna för tredje gången (det var ett bra jobb, i flera olika perioder).
Därför kan jag se med ett milt överseende och ibland stigande irritation på människor i olika åldrar som av någon anledning vägrar att bli vuxna. På dem i myndig ålder som barnslar sig med konstiga känsloutbrott på sina arbetsplatser, skämmer ut sig genom att outa sina familjers privatliv på Instagram eller beter sig som tonåringar i fråga om förhållanden när de gör slut med mina tjejkompisar och använder ord som att ”inte vara redo att binda sig”.
Om man har lämnat tonåren bakom sig och fortfarande lever på det sättet är man Personen Som Vägrar Att Bli Stor, och även om det bereder mig viss glädje att tänka på att det är vad en kollega från förr kallade ”ett självsanerande beteende”, och på att alla sådana där typer tenderar att hamna i arbetslöshet, ensamhet, uppgivenhet och andra iskallt obehagliga saker som slutar på het, gillar jag dem verkligen inte.

Jag är väldigt glad att jag har lyckats bli vuxen, även om det tog mer än sju svåra år, och ännu gladare är jag över att vara omgiven av uteslutande vuxna i mitt privatliv. (Träffar barn, i ordets rätta bemärkelse, ibland, men det kommer nog att dröja ett bra tag innan jag vill ha dem i närheten av mitt hem.)