Idag hade jag egentligen tänkt publicera en text som jag har haft i publicera-senare-mappen ganska länge.
En slags uppföljning, en del i en följetong, en självklar klickhit som skulle ha väckt reaktioner, blivit ett av de starkaste inläggen på EvaEmma.com-bloggen någonsin.

Men jag publicerar den inte.

Har flyttat den till en egen mapp på datorns skrivbord, så att jag kan se rubriken varje dag, påminnas om att den finns där, att den är två snabba tumrörelser från att nå hela mina läsekrets och förmodligen ytterligare en ganska stor skara som skulle hitta till den.

Väntar lite.
Trots att det är en förbannat bra text.

”Radera den inte!” sa min älskade man (som jag älskar extra mycket varje gång han visar hur han förstår och stöttar mitt skrivande) när jag berättade om mitt beslut och lät honom läsa texten, och det ska jag naturligtvis inte.

Men jag väljer att inte publicera den idag.

Jag orkar möjligen med stalkerreaktioner just nu, som man måste orka det man inte får välja, men har inte tid. Måste hålla fokus på annat.

Så jag ger er ett inlägg med ett par bilder från 2018 och några ord på vägen:

Allt handlar inte om dig. Det allra mesta som andra människor säger, gör och skriver handlar om dem själva. Och man måste äga sina beslut, kunna svara för dem som man talar för dem, inte förvänta sig att hela omgivningen ska stryka en medhårs med silkesvantar hela livet, utan tåla att det finns en hel värld utanför ens egen, med andra centrum, andra synvinklar, en annan moral.

Jag har alltid vetat det, varit rustad för det, aldrig störts av det, och det är en av anledningarna till att jag har blivit så förbannat bra på att producera text. Men just nu har jag inte tid med människor som inte kan läsa text, och måste därför göra en liten justering i layouten för EvaEmma.com-bloggen den 11 november 2019.

När lite tid har gått kommer jag att förklara exakt varför, berätta hur det var och hur det kom sig, publicera texten som ännu bara är ettor och nollor i ett Worddokument.

Det är en dag att se fram emot.

Men just idag blir ni tyvärr snuvade på en konfekt, dem av er som kan läsa. Sorry. Don’t hate the player, hate the game. (Och några av de allra sämsta läktarspelarna. Det gör jag.)