”Var inte rädd” står det på 365 ställen i bibeln, som om människorna behöver den dagliga påminnelsen.
”Var inte rädd” säger jag till mig själv.
Jag har Tomas Tranströmer-samlingsvolymen, med blå bläckstreck under ”skäms inte för att du är människa, var stolt”, och ”känner på omvärlden med yrket som en handske”, en rosa tuschcirkel kring ”körde tjugofem mil förgäves, sedan förstorades allt” bredvid datorn.
Han är min alldeles egen psyokoanalytiker.
Jag skriver några timmar på förmiddagen, tar sedan en promenad, Södermalm och Gamla stan. Miljöombyte.
Det är ganska kallt, har regnat mycket, och jag undrar om det är ansträngningsastma eller dålig kondition, möjligen en annalkande förkylning som isar i svalget.
Löser problemet med en otymplig bisats mitt i uppförsbacken, som vanligt när jag egentligen var långt borta i tankarna, stannar flämtande och antecknar i mobilen.
Ringer sedan Bloggcensurerat Namn, vi har inte pratat på några dagar.
”Börjar du bli klar?”
”Um.”
”Är du skraj?”
”Lite kanske…”
”Eller skraj… Jag menar nervös?”
”Nä. Nej det är jag inte. Det går nog bra.”