Människor kan bli rädda för de mest underliga saker.
Jag talade med en kompis om det, om vad vi är rädda för och vad vi inte är rädda för, tycker att det är konstigt att andra människor är rädda för.
Min största skräck är att bli sjuk eller skadad slash hjälplös, och i förlängningen är det väl någon slags dödsångest som manifesterar sig i bacillmedvetenhet och stort intresse för hälsorelaterad fakta.
Kompisen är rädd för att något ska hända med hens barn, kan ligga vaken på nätterna och tänka på fruktansvärda, inbillade scenarion om kidnappningar, bilolyckor och drunkning.
Vi talade om hur rädsla kan förstöra glädjen, sabotera lyckliga stunder och rent allmänt vara en jävla styggelse, en skymf mot det goda liv man kan leva när man inte tänker på ond, bråd död hela tiden.

Jag nämnde en text av Per Naroskin jag läste för flera år sedan som har bitit sig fast i mitt minne, lyckades rota fram den i mobilen och visa.

-Det hjälper ofta mig, när jag är rädd för någonting, att tänka på vilken logisk och naturlig grej det är att vara rädd. Dessutom finns det MASSOR av dikter på temat.
-Men man känner sig ju ändå som en jävla idiot ibland, när man tänker på allt man oroat sig för som inte har varit i närheten av att hända.
-Jag vet! Men samtidigt vill man ju vara riskmedveten, inte lalla omkring som något spånigt våp och tro att allt är regnbågar och enhörningar. Fatta att man faktiskt kan springa på en dåre med kniv en sen kväll på tunnelbaneperrongen liksom.
-Är du rädd för sådant?
-Ibland. Men jag har överfallsspray. Och jag springer ganska snabbt.
-Jag tänker aldrig på sådant. Men så fort mina barn går över gatan och jag inte tittar på eller håller dem i handen föreställer jag mig att de möter arton mördare på vägen.
-Jag hajar…

Några dagar efter det här samtalet klickade jag mig in på en blogg jag nästan aldrig följer, medan jag led tristess i ett väntrum, och läste ”om man har blivit biten av en orm blir man rädd för en mask”.
Och jag tänkte att precis så är det.
Vet man vad som kan hända blir man alltid rädd när något nästan händer, eller liksom får tillfälle att kunna hända.
Och jag tänkte att det viktigaste i alla fall måste vara att inte låta rädslan hindra en från att göra vad man vill göra.

”Ångest, ångest är min arvedel” skrev Pär Lagerkvist, och H.C Andersen var så rädd för att bli levande begravd att han sägs ha lagt en lapp bredvid sängen när han sov, med texten ”Jag är inte död, det bara ser så ut”.
En kreativ hjärna, och den livliga fantasi en sådan ger fritt spelrum till, bringar ångest och rädsla till människan.
Vore det enklare att vara lite dum i huvudet, så att man led mindre oro?
Kanske.
Men William Faulkner skrev att om han fick välja mellan sorgen och ingenting valde han sorgen. Och han var också konstnär.

(Nedan bjuppar jag alla er som inte har privilegiet att följa mig på Facebook på en kort text jag publicerade för en vecka sedan. Jag är övertygad om att det finns människor som inte håller sig för goda för att profitera på att sätta skräck i sin omgivning för egen ekonomisk vinnings skull.)