Var på en föreläsning med Aron Anderson, ”den hjulbente äventyraren”, idag.

Det var givande, eftersom det gav det där perspektivet som jag ofta eftersträvar och försöker skriva om.

Aron Anderson berättade om sin simning över Ålands hav, om när han besteg Kebnekaise och tog fallskärmscertifikat i Dubai, och kopplade sina upplevelser till olika ledarskapsteorier och taktiker för att ta sig framåt när man står inför utmaningar, och jag uppskattade den självdistans och humor han visade.

Fick naturligtvis en klump i halsen när han talade om insikten han nådde i sin egen dödlighet som sjuåring, kanske främst för att jag känner igen mig i den närheten till mörkret, och kan relatera till man-måste-ta-vara-på-livet-mentaliteten som driver mig i så många avseenden både yrkesmässigt, konstnärligt och privat.

Det var en fin, inspirerande timme, och jag ser fram emot att läsa boken Möjligheter, som jag av någon anledning har missat tills nu.

(Jag tänker ofta på det där som jag har hört någon gång, att gamla romerska kejsare hade en särskild betjänt som gick snett bakom dem hela tiden och upprepade orden ”kom ihåg att du är dödlig”. Det är som om jag har en sådan liten beskäftig besserwisser viskande i mitt öra mest hela tiden, och ibland måste jag ta till små I-landsproblem att hänga upp mig på för att komma undan. Men andra gånger, som när jag har lyssnat till en rullstolsburen person som bestiger berg och skrattar mycket, eller när jag upptäcker hur varm och hygglig världen är, då är det som om jag minns att jag förvisso är dödlig, men inte varje dag, och inte just idag.)