Spåtanten berättar sagor

Det har hunnit ikapp mig på sista tiden, det där med att jag lärde mig kartomanti och en del annat flumhittepå i min ungdom.

Jag var runt tjugofem och jobbade som frilans samtidigt som jag pluggade (ni kan se hela den brokiga förteckningen på min LinkedIn-profil), och så kom jag på en idé, att jag ville avslöja sådana där läskiga lögnare som tjänar pengar på människors desperation att ta sig ur depression och jobbiga livssituationer, påstår att de kan se in i framtiden.
Jag såg till att lära mig tillräckligt om deras ”yrke” för att kunna utge mig för att vara en av dem, jobba tillsammans med dem för 19 kronor och 90 öre i minuten, konfronterade sedan ”häxorna” om bluffmakeriet och skrev en artikel om dem och människorna som söker hjälp hos dem, helt orädd och ganska stöddig.

Jag blir glad när jag tänker på det, att jag är en person som inte bara hittar på och påbörjar saker och ting, utan alltid ser till att fullfölja, färdigställa, även om det är tufft och svårt och även om någon blir förbannad.

Det finns många exempel utöver häxgrejen, och jag är ganska stolt över det.

Och jag äger en samling vackra John Bauer-tarotkort som jag lade i en cirkel igår.

Byggde mig några sagor kring symboler bland tomtar och troll, men aspirerar inte på att tala om för omvärlden vad jag ”ser”, just nu.

I want you!

Överväger att köpa ett par nya löparskor, och när jag fick syn på de här dojorna som heter Nike Zoom Pegasus Turbo Shield var det som om jag hörde refrängen ur den här Bob Dylan-låten för mitt inre öra.

Vattentäta, tillverkade av Nike och rosa. De har allt!

Dessutom är de av den där typen som är konstruerad mer eller mindre som en strumpa, liksom tightar till runt hela foten en bit upp på benet, och flera av mina springande vänner lovordar sådana. Jag har inte haft tillfälle att prova några ännu, men är positivt inställd.

(Och snaaart snart är det Black Friday!)

To Solna from Hong Kong with love

Idag anlände min saknade datorsladd, en burk kinesiska vitaminer och första delen i Skuggserien som jag har vikt ett mycket viktigt hundöra i, kärleksfullt nedpackade i ett paket av min älskade man, och levererade till dörren av en hygglig tjej som reser genom dagar, reser genom nätter.

Jag är ganska glad att jag inte är hemma i Hong Kong just nu, har det så väldigt bra hemma i Solna, men jag längtar så vansinnigt mycket efter min man att jag helst hade velat ha honom levererad by express airmail. Räknar ned dagarna tills jag får kasta mig i hans famn på Arlanda igen. (Ja, vad fan, vi har hånglat airside förut!)

Mys i sikte!

Jag visar prov på mycket stark karaktär just nu, när jag håller mig borta från teven på kvällarna, väntar in min lediga lördag för att i ett enda långt mysmaraton kolla alla veckans tevehöjdpunkter.

När jag vaknar på lördag morgon (utan alarm) ämnar jag ta med mig min frukost (risgrynsgröt, sådan som man köper färdiglagad i en plasttub, eftersom alternativet, att stå och röra i en gryta i flera timmar, är förspilld kvinnokraft) till soffan, parkera mig där under en filt och avnjuta alla veckans avsnitt i tur och ordning.

1. Vår tid är nu
Jag ÄLSKAR Vår tid är nu!
(Även om jag fortfarande stör ihjäl mig på att några av karaktärerna inte gestaltas trovärdigt åldrade, och ibland fnissar åt den stolpiga dialogen.)

2. Innan vi dör
Mimicas skrämmer skiten ur mig! (Men huvudpersonen och hans mjäkiga tjej börjar bli rätt löjliga.)

3. Solsidan
Följer med viss behållning det allt mer förväntade dramat, och skäms lite över att jag uppskattar de billiga skämten, som trots allt är ganska träffsäkra. (Vi känner alla en Ove eller Anette, och jag minst arton Mickan!)

(Och jag identifierar mig lite med Mia Skäringers karaktär Anna ibland…)

4. Allt för Sverige
Åh, som jag rycks med i det känslosamma släktältandet! Blir nästan grinfärdig när någon av deltagarna får ”öppna sin skattkista” och läsa om hur deras förfäder slet och stred för deras skull. Fin teveunderhållning.

En bekant från min barndom!

Blev plötsligt påmind om Cynthia Voigt, en amerikansk författare jag läste flera böcker av när jag var i tioårsåldern, och letade fram The runner. (Det var inte helt lätt!)

Ser verkligen fram emot att läsa den igen, tjugofem år senare, eftersom jag minns karaktären Bullet så väl. Han är en framgångsrik idrottare med taskig attityd som skickas till kriget i Vietnam och lär sig viktiga grejor om jämlikhet.

Ingen ko på isen, tror jag…

Har varit på Östermalms idrottsplats och åkt skridskor hela eftermiddagen.
Det ger mig alltid genuin glädje att få vara på isen.
Och varje gång jag gör första åket för säsongen blir jag lika förvånad över hur fort kroppen minns, hur jag efter de första stapplande skären får ordning på kroppen, hittar balansen, rytmen, plötsligt flyger fram.

Jag åkte ofta skridskor med min familj under uppväxten, från det att jag var riktigt liten tills jag var fjorton-femton någonting. Ibland på rrredig småländsk naturis, av den där glasklara sorten, annars i ishallen eller på bandyplanen som fanns en kort promenad från huset jag bodde i.
Min pappa var en skicklig skridskoåkare, med både hockey och bandy i sin idrottsliga bakgrund, och det hörde till vanligheterna att min morbror stormade in i vårt hem och ropade ”hörru, vi ska spela hockey-bockey”, varvid faderskapet invände lite lojt med hänvisning till knäna och barnen och jobbet men sedan stack iväg. Så såg ”träning” ut för vuxna när jag växte upp, utan proteinpulver och burpees.
Och så här i efterhand förstår jag att det finns stor pedagogisk talang hos min fader, eftersom jag inbillar mig att jag ”alltid har kunnat åka skridskor”, men tydligt minns att han lärde mig att göra en stoppsladd, ”man ba vänder höften framåt och trycker till med bredsidan” och, på en mycket stor dag i mitt liv: förklarade hur man åker baklänges.

Det ser ju så ballt ut, när man bara glider iväg, utan översteg, kan fortsätta samtalet med någon vid sargen medan man åker utan att vända sig om. Det är STATUS att kunna åka baklänges.
Men jag fick inte te’at, som man säger i Småland.
Tills jag nämnde det för min farsa, som sa ”det är ju skitlätt, man bara ritar en halvcirkel med ena foten och sedan en halvcirkel med andra foten och sedan fortsätter man”.

Och jag åkte baklänges.
Hela jävla dagen, varv efter varv på isbanan.

Och det är fortfarande skitlätt när man vet hur man ska göra, så jag kan impa på både ryggsäckspensionärerna och hockeykidsen på Östermalms Idrottsplats vid trettiofem års ålder, en halvcirkel i taget.

Tänkte på det ganska mycket idag, att det är så man måste jobba, bryta ned ett projekt i små delar. Man skriver bok ett kapitel i taget, en mening i taget. Sedan kan man stila omkring…