Välj en sida

Andra säsongen av Lyckoviken

Idag publiceras tredje avsnittet av Lyckovikens andra säsong, och jag är redo att kasta mig över det redan vid frukosten.

Shit vad spännande det är!

(Trots att några av karaktärerna framstår som ganska löjliga, är för endimensionellt gestaltade i mitt tycke, uppskattar jag verkligen humorn i Nettans jobbiga sätt och Vanessas självklara självupptagenhet.)

Vad jag pysslar med egentligen

Det är måndag mitt i pandemins förhoppningsvis sista vårvinter, och på min to-do-list för dagen står följande:

SKRIVA!!!
(På uppföljaren till 27 i mina skor, och lite på en text om arbetsplatspolitik som jag påbörjade ganska nyligen.)

-Välja vilka av mina bomullssjalar som ska få nytt liv som kjol, eventuellt börja tråckla.

-Läsa ut Lena Nyman-boken.

-Ringa en kompis för en rejäl dos skvaller av oskyldig men ack så intressant art.

Där emellan pysslar jag om min älskade baby, blir ompysslad av min älskade man, stoppar i mig alldeles för mycket choklad, lyssnar på min 2021-playlist och joggar lite lätt i den underbara vinterluften som får mina lungor att kännas starkare än någonsin, längtar till stallet.

I hear ya, Lena Nyman…

Vem är du, vem är jag, levande charader…

2014 blev Sophie Kinsella, författaren bakom bland annat den mycket framgångsrika romansviten om Becky Bloomwood, sedd i en omtalad T-shirt (se bild ovan), och tack vare ett internationellt leverne vid tidpunkten (jag jobbade som flygvärdinna) lyckades jag skaffa mig en likadan.
Jag bar den aldrig offentligt, utan endast i hemmets trygga vrå, men jag tyckte väldigt mycket om den.

Det är ganska vanligt att författare blir förväxlade med sina karaktärer, särskilt om man som jag och Sophie Kinsella (inga likheter i övrigt, tyvärr) skriver skönlitterärt i jag-form, men de allra flesta med någon som helst läsart fattar att det är ett konstnärligt grepp bland andra.

Jag började dock reflektera över personlighetsdragen hos De Fyras Gäng i min senaste roman 27 i mina skor nyligen, och funderade över vem av dem jag är mest lik, eller vem av dem som har flest av mina personlighetsdrag. (Hönan eller ägget?)
Kom fram till att flera delar av mitt vardagsliv, kanske främst när jag var yngre, matchar huvudpersonen Emblas. Går ju också långa promenader och avsätter mycket tid för skrivande, är mycket noggrann i mitt val av skor.
Det finns drag av Louise hos mig, när jag avfärdar någons gnäll, tycker att man kan bita ihop och kämpa på lite och inte komma och grina hos andra hela tiden. (Men det var nog också ”värre” när jag var i karaktärernas ålder, pre trettio.)
Jag var nog också ganska mycket som Sanna när jag var yngre, högröstad och framåt med ett lätt tunnelseende, besatt av egna (små) framgångar och full av tillit på min egen förmåga, men samtidigt är det nog Fanny som ligger allra närmast mig om man bortser från hennes utseende.
Hon är en grubblare, som framstår som lite mjäkig på ytan, men har ett enormt fokus, är långt mer självständig och målmedveten än sina tre närmaste kompisar tillsammans och något av en perfektionist, med höga ambitioner för sitt yrkesliv och sin tillvaro i övrigt.
Jag tyckte inte heller om att bjuda in vänner till mitt hem när jag var tjugosju, och jag var ofta något av en morsa till alla som jag umgicks med, axeln att gråta mot och handen att hålla i.
Med det sagt kan det vara värt att nämna att jag ofta störde mig på Fanny när jag skrev om henne, kanske främst för att jag hade gjort hennes utseende så fördelaktigt, alla hennes steg så försynt försiktiga, ödmjukt artiga.
Fanny håller sig nästan alltid för god för skvaller, vilket aldrig har kunnat sägas (haha) om mig, och hon går klädd i skor med spetsig tå (skulle ALDRIG falla mig in), men i övrigt är hon nog den som jag har lättast att identifiera mig med i romanen 27 i mina skor.

Fredsmäklaren Fanny, Sanningssägaren Sanna, Lyckliga Louise och Eländiga Embla bär alla drag av mig, och högst sannolikt av andra människor jag känner väl eller bara har haft att göra med vid något tillfälle, och ända sedan jag hittade på dem har de varit som nära vänner för mig, människor jag har lätt att framkalla på näthinnan, föreställa mig i olika situationer.
Det är något mycket speciellt att kunna hålla sig med låtsaskompisar på det sättet, och jag är tacksam över att ha tillräckligt mycket fantasi för att kunna använda allt jag ser och hör i verkligheten till mitt historieberättande.
Det innebär (tyvärr?) att omgivningen riskerar att känna sig avbildad, porträtterad som om någon enda person ur verkligheten någonsin hade varit tillräckligt intressant för att kunna bära upp en hel romans handling, men jag kan leva med det.

Romanen 27 i mina skor finns bland annat på Storytel, Bookbeat, Nextory och Bokus. Överallt där e-böcker finns.

Fjorton i mina skor

Jag fyller 37 år i sommar.
Jag är gift småbarnsförälder, yrkeskvinna, styrelseledamot, en rimligt bekräftad författare och rent allmänt att betrakta som en vuxen människa.
Men när Sko-Uno rear ut Buffalodojor är det ändå en liten del av mig som vill klicka på köp-knappen…

Hade ett par svarta och ett par lejongula när jag gick på högstadiet, och de gjorde helt klart den tiden ljusare, mycket lyckligare än om jag hade behövt hålla till godo med kopior som de allra flesta andra.

Kanske kan skorna på bilden liva upp i-väntan-på-vaccin-våren 2021?

Rätt eller fel

Om några timmar avslöjas årets Stockholm läser-bok på Tranströmerbiblioteket vid Medis.

Jag kommer inte att vara där eller ens se på via länk, men efter att ha följt ledtrådarna i sociala medier är jag ganska säker på att det blir Peter Pohls Janne min vän.

Snart får vi se om jag har rätt!

The sweet spot är långlivad och håller för improvisation

En idrottare jag umgicks med när jag var yngre sa en gång att jag inte skulle oroa mig för att det var lite kärvt i arbetslivet just då.

”Det är som på planen, man måste bara hitta sin sweet spot” sa hen, och syftade på bollspelarens term för den plats från vilken det alltid blir mål.

Jag har tänkt på det jättemånga gånger sedan dess, och vad gäller matlagningsområdet anser jag mig ha en sweet spot som heter duga när jag alltid kan bidra till middagssammanhang med min goda chokladkaka, enligt ett recept från 1976 som jag har fått av min mamma som i sin tur har fått det av en kompis.

Gjorde en variant igår, med oboy i stället för kakao och vaniljsocker, Lätta i stället för smör, och den blev lövely.

En författare med brist på fantasi?

På tal om mina något så när hälsosamma matvanor, önskar jag att jag var en sådan där bloggare som kan leverera egenpåhittade recept och middagstips, men eftersom jag lagar mat väldigt sällan får ni nöja er med mina bok- och filmtips.

I undantagsfallen när jag ställer mig vid spisen och manifesterar förspilld kvinnokraft kommer jag sällan på något annat än att koka potatis och lägga in lax i ugnen, några minuter senare ställa ett durkslag över potatisgrytan och hälla ned en påse frysta edamamerbönor.

Om jag anser mig behöva ett vitamintillskott kanske jag bemödar mig om några skivor gurka och citron eller lite broccoli, men då har jag verkligen överansträngt mig, gjort mig till.

Ändå bor det en hemlig husmor i mig som känner stor tillfredställelse när jag äter mat som jag har lagat själv, och ett av mina mål för 2021 är faktiskt just att laga mat oftare.

Mjukstartade i förra veckan genom att googla fram recept på potatissoppa och spenatpasta, inhandla ingredienserna och sedan hålla min man sällskap medan han tillagade rätterna enligt plan. Rom byggdes inte på en dag, tänker jag, och vill påstå att utvecklingen har gått åt rätt håll sedan jag var en singelkarriärkvinna som käkade sushi och annan takeaway varje dag.

Snygg riskgrupp

Trots ambitionen att förnya min garderob medelst sömnad snarare än nya inköp hade jag en liten shoppingorgie i förra veckan, skaffade mig tre par byxor av modellen som jag har funnit passar mig bäst; med hög midja och raka ben.

Gillar att det blir lite femtiotalsstajl på hela looken, plus att man är lika rörlig som i bekväma träningskläder.

När jag selfiefotade i en lånad spegel slog det mig dock att de enda kvinnor jag har sett i sådana här byxor är sjuttioplussare. Antar att det innebär att jag är i riskgrupp för förtida åldrande, men jag är okej med det så länge jag har snygg rumpa. (Och trots att jag har samma klädstorlek som innan graviditeten, var tillbaka på pre-preggo-vikt ett fåtal veckor efter förlossningen som om ohämmat ätande aldrig hade varit en issue, känner jag ett stort behov av att uppdatera min klädstil lite, klä mig mer som en morsa, mindre som en ung kvinna.)

Mysvandringarna

Jag har tidigare skrivit om vilka bärselar och bärsjalar jag har testat, och Konny är fortfarande favoriten för hemma- och inomhusbruk, men alla andra modeller jag har haft ämnar jag sälja på Tradera nu när jag har skaffat en Ergobaby Omni 360 och gått en premiärrunda på dryga milen.

I love it!

”Ingenjörskonst möter design” på helt rätt sätt antar jag, för jag kan röra mig helt fritt, känner knappt barnets tyngd trots att hen sitter mysigt insnugglad mot mitt bröst och sover.

Kan varmt rekommendera den bärselen till er som också gillar att gå långt med era barn och föredrar att bära dem framför att rulla dem i vagn, slippa tänka på trottoarkanter och brottas med snötyngda hjul.

Själv håller jag som bäst på att hitta favoriter bland vandringssträckorna i min nya hemstad, och gillar särskilt backen upp till slottet, som är precis vad mina Gluteus Maximus behöver efter ett långt skrivpass med vaniljbullar och semlor inom räckhåll, men allra bäst tycker jag om Pelle Svanslös-miljöerna jag springer på lite här och där.

Har till min stora glädje kunnat lokalisera var Karin Boye levde och verkade också.