Mammaledig

Idag, den 9 april 2020, tar jag föräldraledigt från bloggen.

Om man vill komma i kontakt med mig för frilansförfrågningar funkar fortfarande kontaktformuläret HÄR, Facebook Messenger eller mejladressen evaemma.andersson(a)gmail.com

Kanske inte klok, men väldigt glad!

En polare frågade vad jag ”EGENKLIEN” har för glädje av de där DNA-testerna jag fick svar på för några dagar sedan.
Jag förklarade att jag har stor glädje av allt som hjälper mig att känna mig själv bättre, veta mer om min kropp, min hälsa och mitt leverne.
Och dessutom bevisar och förklarar siffrorna och staplarna mycket för mig som jag har anat eller till och med vetat om min högst personliga fysik, men först nu får så att säga svart på vitt.
Labbrapporten rättfärdigar min livsstil, bekräftar att jag vet bäst, inte behöver bry mig om hälsobloggarnas hetsiga uppmaningar eller förbipasserandes dömande (avundsjuka) blickar.
Som jag har skämts över mitt ätande till exempel!
I tjugoårsåldern, när jämnåriga kvinns åt några salladsblad till lunch kände jag mig som Fettojätten Glufs-Glufs i min femtiofemkiloskropp för att jag ville ha kött och potatis, massor av sås, helst en hamburgare också, kanske några grillkorvar med pommes frites och en Twix eller två till efterrätt, muffins och frukt till mellanmål någon timme senare innan kvällens ”familjesushi” som räckte alldeles utmärkt till bara mig när jag satt och hängde över datorn med en text.
Och det där har hängt i. Långt upp i medelåldern har jag fasat inför kommentarerna som andra människor kan ha fräckheten att leverera när de ser mig äta vad jag anser är en normal portion mat, och undrat hur det kommer sig att andra inte känner samma hunger och lust att äta som jag.
Men nu kopplar jag bort de känslorna helt, eftersom jag vet att jag kan klicka fram en vetenskapligt utförd rapport att slå vem som helst på käften med, visa i tydlig grafik att mina gener ser ut på det här sättet; mina muskler och mitt nervsystem använder mer energi än genomsnittets, kräver mer bränsle, förbränner både fett, proteiner och kolhydrater snabbare än ”normalt”.
Och jag kan vila trygg i förvissning om att jag inte är bärare av någon genetiskt betingad risk för någon annan sjukdom än åldersrelaterad makuladegeneration. (Jag fick googla på det, men det är en ögonsjukdom som många kvinnor får i nittioårsåldern.)
Så jag har väldigt stor glädje av att ha topsat insidan på min kind och skickat några celler till två av varandra oberoende laboratorier.
Det kostade sammanlagt ungefär tusen kronor, men det betalar jag gärna för evig sinnesfrid, lindrad hypokondri (jag har lidit av det i perioder, främst under åren när jag av oklara skäl inte kunde behålla en graviditet, och jag vill påstå att det är nästan lika plågsamt att gå och inbilla sig att man har cancer eller kärlkramp, som att faktiskt drabbas av det) och den glädje jag känner av att inte ha några uppenbara defekter som riskerar att passas vidare till nästa generation.
Stor, eller rättare sagt enormt stor, glädje har jag av DNA-testerna, och jag rekommenderade kompisen att testa, hen också.
-Det törs jag inte, tänk om jag får veta att jag har jättehög risk att få någon hemsk sjukdom!
-Vilken lättnad i så fall, invände jag, som menar att man i så fall har goda möjligheter att stoppa den hemska sjukdomen, genom att vara extra uppmärksam på symptom och checka sig ofta.
-Om du fick Coronatesta dig, skille du göra det då, trots att du inte känner dig sjuk?
-In a heartbeat!
-Du är inte klok…

Googlesnodd bild.

Vad gör man en måndag morgon, våren 2020?

Jag tänkte ligga i soffan och läsa Åsa Sandells nya bok idag, och spela wordfeud och äta jordgubbar.

Jag har textat ett par tusen tecken, tagit morgonens promenad, ytstädat lite i arbetsrummet och ringt närmast sörjande.

Har inte så många fler åtaganden just nu, och det är ganska skönt.

Njuter av att fira ettårig bröllopsdag med min älskade man, trots att vi för tillfället befinner oss i olika världsdelar, och minns med glädje vår stora dag när vi sa ja till varandra i Arlandas flygledartorn, sedan flög till Österrike på en underbar bröllopsresa.

Det var ett lite improviserat bröllop, eftersom vi verkligen ville gifta oss men plötsligt inte fann tid bland en massa annat (att hälften av oss skulle börja jobba i en annan världsdel, till exempel) för det traditionella storbröllop med många gäster som initialt var tanken, och som vanligt när saker och ting bara händer, och man måste liksom wing it, fatta snabba beslut och använda sig av sitt närmaste kontaktnät, blev det alldeles alldeles underbart. Helt perfekt.

Hoppas att ni också har en rimligt avkopplande måndag framför er, och något roligt och fint att tänka på när Coronapaniken rasar omkring oss.

What baby wants, baby gets!

Andrum

Jag har börjat följa massor av instagramprofiler som visar koalor och koalabebisar.

Det är något mycket lugnande med det, när morgontidningen är svart av krigsrubriker och dödssiffror, och nästan alla som brukar vara tämligen normala i sina sociala onlinekanaler har fått spelet och bara pratar Corona, på ett skräckslaget och ovetenskapligt, antagande sätt.

Som Hjalmar Söderberg trodde på köttets lustar och själens obotliga ensamhet tror jag på Anders Tegnell och mitt starka immunförsvar (enligt uppgift lätt nedsatt just nu, som hos alla gravida).

Om ni är intresserade av att läsa något om Corona som inte leder till omedelbar panik och dödsångest rekommenderar jag varmt den här texten av Anders Bolling, den här artikeln i Illustrerad Vetenskap och statistiken på Folkhälsomyndighetens hemsida som uppdateras dagligen.

Vi har turen att bo i ett tryggt land som kan hantera ”katastrofer” av den här typen (som skulle ha varit långt mindre om alla hade varit lika bacillmedvetna som jag, från början) med hjälp av kunniga, utbildade och välförberedda experter, och om du känner dig orolig kan du fortfarande ta en lugn stund på soffan och scrolla koalor på Instagram. Det är inte världskrig utanför fönstret, bara en ny, utmanande situation för sjukvården och riskgrupper, som hela världens lärde arbetar med att försöka lösa, är på god väg att komma till rätta med.

Men det bästa är ju att inte börja eller sluta, inte få panik, utan bara vara normalförståndig från start

Idag läser jag Mannen som slutade röka av Tage Danielsson.

Såg en rubrik i någon av dagstidningarna om att ”rekordmånga” försöker sluta röka just nu, i samband med ”Coronahotet”.

Jag har själv aldrig närmat mig en cigarett och har väldigt svårt att förstå vad som får någon att göra det i den moderna, upplysta tiden (och jag anser det särskilt ointelligent när någon som hysteriskt undviker kolhydrater eller annan slumpmässigt vald näringsgrupp av ”hälsoskäl” obekymrat tar sig ett bloss då och då).

Ibland, när jag vill köpa något som är lite över-smärtgränsen-dyrt, roar jag mig med att räkna ut hur mycket pengar man som icke-rökare sparar, och därmed kan spendera utan något som helst dåligt konsumentsamvete.

Människor som röker 2020 har mindre pengar, sämre hälsa och sämre karaktär än oss andra, och därtill dålig självdisciplin, ofta låg arbetsmoral eftersom de anser sig berättigade till 15 extra minuters rast varje timme, medan deras kollegor gnetar på utan motsvarande paus som straff för att de inte puffar sig till KOL och cancer (och Corona eller förkylningsdöd, då, i förlängningen).

Tage Danielsson skrev filmmanuset Mannen som slutade röka under det tidiga 1970-talet, och redan då var det allmänt känt att rökning hade negativa hälsoeffekter. 50 år senare står folk fortfarande utanför sjukhusets lungröntgenavdelningar och bolmar, tills ett kinesiskt influensavirus kommer till byn och de PLÖTSLIGT säger sig förstå vad varningstexten har försökt tala om för dem varje gång de halar upp sitt tobakspaket ur fickan. Jag förstår inte hur det kan förhålla sig på det sättet, vill inte acceptera att folk kan vara så in i helvete dumma.

Men det verkar ju tyvärr vara precis likadant ställt med hygien. I många år har jag (knappt) stått ut med häckel och hån för att jag tvättar händerna ofta, alltid har handsprit med mig och undviker att röra mat med händerna (vilket ALLTID har varit fullt rimligt och ett vettigt sätt att skydda sig från bakterier och virusinfektioner), och NU PLÖTSLIGT, ska gemene äckel-tant som brukar gå från tunnelbanan (där hon höll i alla de äckliga stängerna utan tröjärm emellan) direkt till kakbuffén utan att passera tvål, undervisa hela Facebook i hur viktigt det är att använda munskydd. Jag blir så väldigt trött.

Rök inte, var inte äckliga, håll avstånd till människor med sjuksymptom, ät mat, sitt inte på din arbetsplats och slemhosta på kollegorna med argumentet ”jag var förkyld för några veckor sedan, det är bara hostan som inte vill ge med sig”, så ska ni se att överlevnadschanserna för er personligen, och för era närstående, ökar, trots larmrapporter och domedagsprofeter.

Läs en bok också, det kan vara bra.

När jag är klar med den här 70-talsluntan ska jag fortsätta med något mer samtida, men planerar att tillbringa större delen av nästa vecka läsande och ätande, i min relativa ensamhet. Social distancing har alltid varit min melodi, med eller utan ökad risk för virusspridning.

Och den balla samiska ullsjalen!

Stoorstålka hade rea för några dagar sedan, och jag passade på att köpa ännu en av deras fantastiska sjalar.

Jag älskar samiskt hantverk, det är så vackert, och det känns bra att med sin köpkraft slash konsumentmakt kunna stötta det genuina arbete som ligger bakom produkter av just det här slaget.

Nya dojor

Kolla mina nya snygga Ecco-tantpjuck!

Jag föll för färgen, och för att de är bekväma. Tantigheten försökte jag först se förbi, sedan förlika mig med. Jag är 35, inte 21.

Energiprincipen

Jag säger hejdå till en arbetsplats.
Den har varit min i flera år, på deltid, vid sidan av, men nu lämnar jag in mina nycklar, avslutar mina inloggningar, får samma känsla som när jag var yngre och lämnade in mina flygvärdinnevingar, stod inför något mer spännande.
Det är på det sättet nu också, att jag står inför en ny tid, något helt annorlunda, är helt klar med det gamla, till freds med att få avsluta, lägga bakom mig.
Jag tänker på det när jag lämnar byggnaden, strövar upp till Tegnérlunden och sätter mig på Bo Vilhelm Olssons bänk en stund.
Det är en ny tid.
Jag blundar mot solen och tänker på mitt sålda manus, det nyligt påbörjade, och jag antar att det jag känner i kroppen är frid, den kombination av trygghet och frihet som jag strävat efter i många år.
Jag är inte rädd för Coronaviruset, förhåller mig sansad, som de flesta i min närhet, men har ändå nåtts av den stora paniken, den irrationella skräcken en del andra människor upplever, grundad i en tidigare naivitet, dålig kunskap om hur bakterier och virus alltid utgör en fara som man bör skydda sig mot.
Men det är en ny tid, och jorden kommer att vrida sig runt sin egen axel oberoende av andra människors dåliga hygien. Jag förhåller mig socialt distanserad, i viss mån, och jag har mitt arbete, det huvudsakliga, tillsammans med det gamla tvångsmässiga skrivandet, nu plötsligt meningsfullt på ett nytt sätt.
Det är en ny tid, som snart också är gammal, och jag har inte bråttom någonstans.